United States or Haiti ? Vote for the TOP Country of the Week !
I mannaminne har ingen så stor vikingaflotta som min varit under segel, och jag anar, att den blir den sista. En lycklig träff var det för er att få vara med. Ni ha tur, Folkesöner, och ni komma att gå långt... om ni inte dräpa varann. Du menar något med de sista orden. Annars skulle jag väl inte ha uttalat dem. Du menar mer, än du säger. Kanske. Jag har kommit en hemlighet på spåren.
Han hatar dig icke längre, upprepade Singoalla med gränslös förtjusning. Har han kallat dig son, anar han, att du är hans son? Säger han icke stundom, att du liknar Singoalla? Har han aldrig nämnt mitt namn till dig? Visst har han det! Nej. Singoalla förde handen till pannan. Nej, sade hon saktare, jag borde veta det... Sorgbarn, är fru Helena mycket skön? Smeker riddaren ofta sin maka?
»Ja, det är inte så godt att säga såder precist. Han vill ju hålla alla menniskor borta så att ingen skall märka hur det är fatt. Det är väl heller ingen mer än jag som anar det och det är naturligtvis bara en gissning.» »Är han utan talang?» »Nej, långtifrån. Men jag tror att han spelat sin roll af känslolös så länge, att han håller på att stelna invärtes.
Man säger, att jag liknar min far till det yttre, min mor till det inre. Fru Meilert drog henne tyst ned i soffan bredvid sig. Tala litet om din mor, om hennes sista stunder. Du anar icke, hvad hon en gång var för mig. Hanna smålog bittert. Och ändå hade ni hjerta att öfvergifva henne!
Håll i mig." "Kära frun, hvad felas er?" "Jag visste inte, att det skulle gå så. Det kom så plötsligt. Jag vaknade först sedan brottet hade skett." "Hvilket brott?" "Och då var det för sent. Om jag skulle gråtit blod, hade jag ej kunnat ändra det. Gjordt är gjordt." "Hvad talar frun om?" "När man går med slutna ögon vid randen af en afgrund, så störtar man dit ner, innan man ens anar det.
Det kom ett häpet uttryck i barnaansigtet. Det föreföll henne som om en främmande kvinna kommit in i hennes rum, en elak gammal kvinna, så olik den blida, moderliga vän mot hvars axel hon så ofta hade lutat sitt hufvud. »Barn», sade samma främmande röst, »jag tror icke du anar hur djupt detta gripit in i mig. Du kan icke förstå det.» »Ahjo, men...» »Men?»
Till mig. Jag känner denna stil! O Gud! Jag anar hvad den innehåller. DANIEL HJORT. Sigrid! Han älskar henne. Blommar här hans lycka, tyst, okänd som jag kom, jag går att dö. Ni här! Ni skrifvit detta? Stanna! Tyst! Hvad är som gifvit skäl till detta steg af er mot Stålarms dotter? DANIEL HJORT. Är det Sigrid, som talar så? O, nej, det är ej möjligt!
Ack, ett gyllne äpple, som jag ägde, Föll i dag uti Bojanas bölja; Detta sörjer jag och kan ej tröstas." Och den smärta makan, som ej anar Något värre, svarar så gemålen: "Bed till Gud om hälsa blott, ett äpple, Mera skönt ännu, kan du dig gjuta." Häftigare blott blef hjältens smärta; Och åt sidan vände han sitt anlet För att icke se sin hulda maka.
På samma gång anar hon emellertid, vilken av andarna till sist skall vinna seger, och därför omtalar hon detta, icke som en utomordentlig händelse, vilken bör framkalla förvåning och häpnad, utan som något självklart, vilket hon upplevat, och som ingen kan betvivla. »Minns du, när jag sade, att jag icke trodde på ett liv efter detta?» säger hon. »Det var du, som lärde mig tro så.»
Jag hittar ett fjärde kiselhjärta, denna gång i Luxembourgträdgården, men till formen alldeles likt de föregående. En guldgul paljett är fastlimmad på stenen. Jag kan ej lösa gåtan, men anar en förutsägelse.