United States or Croatia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Så barnslig du är! Nu skola vi fara hem, och aldrig mera komma vi midt i natten hit ut att svärma, då det har sådana följder. Få se, att du nu är sjuk i morgon." "Åh nej." Alma torkade sina ögon och försökte lugna sig. "Sätt dig här i aktern, så skall jag ro, och vi komma hem, så att det sjunger. Åhå, klockan är också redan half tre." "Gud bevare, Helmi må blott inte ha vaknat."
"Vi skola fara då. Jag måste väl göra min lilla gumma till viljes." "Fy, du får inte säga gumma. Det är så fult." "Hur skall jag då säga? Min lilla rosenknopp? Är det bra?" "Sitt du i aktern, så ror jag." "Hvarför det? Du orkar ändå inte." "Eller vi ro inte alls. Om du bara sakta paddlar båten dit till sundet." Alma talade hviskande.
Därvid spottade han på salut-kanonen, som låg nära vid. Så spatserade han ett slag över däcket fram till aktern, och när han åter nalkades fördäcket, ville det sig, att han kom mitt emot den skära okända, som stod och såg på maskineriets rörelse. Ser du, sade han och höll fram sina händer, jag har också kastat min ring i sjön. Det var det bästa vi kunde göra.
Voro fiskarena ute med nät och det var gott väder, kunde de se uppsyningsmannens stormklyvare sticka fram om en udde som en kolossal näsa den där vädrade efter beslag; gick man på land, kunde man få se den ölsupsfärgade masten sticka opp över talltopparne, eller den rundgattade aktern slinka undan i albuskarne; gingo flickorna ut på ön att mjölka och sågo en tretungad flagg med krönt T på gaffeln skjuta fram om en bergknalle, så visste de att det var uppsyningsman; och kommo gubbarne en morgon tidigt ner till sumpkistan, så kunde jakten ligga där och röka ur kabysspipan, och då visste man att det vankades något.
Längst borta i aktern satt under det hvita suntältet en allvarlig man med ett ädelt utseende, insvept i en med dyrbart pälsverk fodrad kappa. Han tycktes vara fördjupad i betraktandet af en karta, som låg på ett bord framför honom. Icke långt därifrån stodo två små gossar lutade öfver skeppets reling och blickade med lifligt intresse mot den aflägsna stranden, som redan kunde skönjas i fjärran.
Fyran och elvan hade nämligen passerat aktern ungefär samtidigt, dock så att fyran låg över och således hade rättighet att vända först. Elvan ansåg dock listigare att göra slaget i lä om fyran, varigenom hon visserligen riskerade att förlora vinden, men också hade utsikter att komma först eller gå i kvav.
Först såg jag att det låg en stor pansarbåt alldeles vid Tallholmen och han hade inte varit där förut, åtminstone var han inte här i går och så stod jag just och frågte Olle om han hade fått någon ål för han metar ål för de fick vaktmästarn på hotellet häromdan, en riktig ål som han sålde för två och femti och då kommer en barkass med sjömän som rodde och i aktern satt dom där officerarna på en svart duk och dom styrde med ett styre som såg så konstigt ut alldeles som en stolsrygg och så gick dom i land och kom rakt fram till mej och den ena gjorde honnör så här och frågade hur gammal jag var och vad jag hette och de sa jag och då skratta dom och bad mej hälsa pappa.
Jag är säker på att om fiskarpojkarne på Sandnäs udde släppte opp en pappersdrake, skulle man kunna inbilla hvilken fru i staden som helst, att hon såg sin mans stora skepp komma med fulla segel och en flygande vimpel i aktern. Sådana äro fruntimren; men månne de tro det själfva? Nej, de skola se allt och vara med i allt, eljest mena de, förbanna mig, att världen icke skulle kunna stå en enda dag.
De stannade invid en rad af hvitstammiga björkar, hvilka på ömse sidor kantade vägen opp till en fin hvit storherrgård. En liten ångbåt med svensk flagga i aktern stannade vid bryggan bortom brädgården. Ett sällskap fint folk kom skrattande och pratande opp emot den björkkantade vägen, som ledde till den fina herrgården. Maglena drog sig förskräckt undan med Gullspira. Bröderna följde.
Tasus själv beslöt att i händelse av god vind utan vidare åtgöranden segla förbi Palodes, men inträffade vindstilla i dess grannskap, skulle han ropa ut vad han hört. När skeppet nu anlänt utanför Palodes, var det åter vindstilla och havet lugnt, varför Tasus, i enlighet med sin föresats, ropade, från aktern av sitt fartyg och vänd mot land, de ord han hört: Den store Pan är död!