Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 2 juli 2025
»Du ska' veta, att hon är en liten jakobin; och det är hennes stolthet», skrattade William. Samtalet var muntert och otvunget i hög grad; och modern var i sitt bästa humör. Också fröken Hagberg var tydligen i sitt esse. Plötsligen böjde hon sig fram, helt omotiveradt, och såg uppmärksamt fru Zimmermann rakt in i ansigtet.
Mor i Sutre makade sig tätt intill lilla mamsellen och liksom förut på gårdsplanen försjönk hon även nu i uppmärksamt betraktande. Snart svepte greven dem båda i hängande, blå, svagt vaggande slöjor. Rummet var, åtta brinnande ljus till trots, sänkt i halvmörker. Vad tänker mor på? frågade greven. Hon svarade: Jag tänker på förr. Hon minner mig om Stava. Greven sände ett moln mot taket. Nå!
Då hon ändteligen kom ut, tog han med tacksamhet emot den bjudna städseln och syntes till och med någorlunda uppmärksamt åhöra alla de varningar och råd, hon hade att ge honom beträffande tjänsten, i det hon vackert lyste honom ut genom köket och farstun. "Gå nu snällt, gullgosse", så föllo de sista ord, hon sade, "gå tyst och locka icke argt, om hon än icke kommer genast.
De, på vilka hans stora, feberglänsande ögon äro fästa, och vilkas samtal han uppmärksamt följer, äro två högvuxna, vördnadsbjudande män av för övrigt mycket olika utseende: den ene är Petros, biskopen av Aten, den andre Krysanteus, den hedniske filosofen. Den nya smaken, den kristianska, har åt det biskopliga ämbetsrummet givit en prydlighet, värdig dess bestämmelse.
Ludvig lyssnade uppmärksamt, och tårarne kommo i hans ögon, när han hörde den gamla tala så. "Lifvet hade allt varit ödsligt för er under alla dessa år, om ni inte haft er bibel", sade fru Bengtsson. "O, ja", svarade den sjuka, "bibeln har varit mitt ljus i mörkret, min tröst i bedröfvelsen, ja, jag kan säga, den har många gånger varit mig mera än det lekamliga brödet."
När tåget stannade och dörrarne slogos upp hoppade hon vigt ur kupéen och såg sig omkring på perrongen med en sökande blick. Sonen strök tätt förbi, men hon kände icke igen honom. Han fixerade henne ett ögonblick uppmärksamt från sidan, vände sig derpå om och helsade. »Mamma?» »William?» De skakade hand som ett par bekanta, hvilka helt oförmodadt träffat på hvarandra.
Då och då vände hon sig i flykten och såg sig tillbaka; och hvar gång det riktigt knastrade eller flaxade till i skogen, stannade hon, till trots för sin ångest, och lyssnade uppmärksamt för att utröna, hvarifrån ljudet kom. Hunnen till allén, som ledde fram till grindarna, blef hon helt trygg och saktade sina steg.
Plötsligt avbröt hon sig själv mitt i en mening och blev tyst; den sjuke yrade därinne. Det gamla fruntimret gläntade på dörren och lyssnade uppmärksamt. Han tror att han är ute och reser, viskade hon. Och han säger att han glömt vart det var han ämnade sig... och att han inte vet vart han har kommit... Och det blev åter tyst i sjukrummet. Fru Mortimer började snyfta.
»Tror ni han haft någon sorg?» Hennes stora hand hvilade på bordet och hon betraktade uppmärksamt en liten fläck på dess skifva. Hon gned den af med fingret utan att se upp. »Antagligen har han haft det. Det ha ju alla. Kanske har den satt djupare märke i honom än i andra; men det vet jag ingenting om.» »Ni anar heller ingenting?» »Nej. Han håller allting för sig sjelf.
Alma hade rodnat ända upp till hårfästet och böjt sig ned för att säga något åt de närmaste barnen. Men hon följde derunder uppmärksamt med samtalet. "Är hon inte? Då är hon er fästmö. Ja, det hade man också bort kunna gissa." "Hvaraf då?" frågade Nymark skrattande. "Man har sina märken." "Se på! Får jag fråga hurudana märken?" "Måste jag verkligen säga?" "Naturligtvis."
Dagens Ord
Andra Tittar