United States or Georgia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och under det de andra stillatigande åsågo hans bläddrande i det tjocka, inbundna manuskriptet, slog astronomen upp en sida, lade folianten i knät och sade: Ja, det är sant. Vi måste som åskådningsmaterial hava en kopp svart, rykande kaffe. En syn i en kopp kaffe.
Ada sitter på sin tjocka runda pinne och bevakar allt som händer i rummet i det lilla huset och även allt som händer utanför huset. Då och då äter hon litet salad och en bit skorpa som hon först doppar i den lilla vattenskålen för att den skall bli mjukare. Hennes runda ögon stirra stelt rätt ut från sidorna av huvudet och då och då öppnar hon sin näbb för att säga det enda ord hon kan: Äda! Äda!
Hon var herrskapsklädd i hemväfd blårutig hamptygsklänning, förkläde af hvit rödprickig kattun och, hvad som väckte tvekan och oro hos Maglena hon bar hatt med ett blått band om kullen. Två ljusa, tjocka hårflätor voro hoprullade och uppfästade med mörkblå rosetter vid öronen. Så det var grufsamt ohyggligt att komma ned till så riktigt herrskap. Men Ante dref på.
Der inne sitter Katri, hon är vaken nu. O att hon aldrig hade vaknat! Lycka. Hon var mörkhyad som en kreolska. Det krusiga håret föll, då det ej var uppsatt, i två tjocka bruna flätor, längs ryggen. Men ögonens djupblå färg var äkta nordisk. Då hon satt så der allvarsam, var uttrycket i ansigtet kallt och stolt, men när hon log, förtjusade hon.
Så log hon blott, så sorgset och trofast; och medan hon såg honom in i det upprörda ansiktet, hvars uttryck väntade hennes ja, började hon stryka med alla sina fingrar genom hans hår, om och om igen, genom det tjocka håret ned öfver nacken som hon alltid brukade, när hon ville göra honom lugn och stilla. Och uttrycket blef vekt. Du vill icke? Hon svarade icke.
Liten, proportionerlig och axelbred figur, stora, tjocka hvita händer, skapade till arbete, men med en hel historia af sysslolöshet ritad i gropar, linier och välskötta, ljusröda naglar. I dag iklädd sämsta yrväderspelsen, med kragen upp öfver öronen, gick han fram på gatan, sprang uppför trappan och ringde på.
Och ibland skrattade hon. Någonting besynnerligt måste det i alla fall vara. Hennes ben voro så tjocka. Det fanns ingen, som hade så tjocka ben, som hon. Varken Kerstin eller ens Ida i köket. Han hade själv sett efter. Och de blevo tjockare för varje dag. Varje morgon, han kom in till sin mor, var hans första fråga: Har di blitt tjockare, mamma? Gamla Kerstin påstod, att det fanns vatten i dem.