Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 10 maj 2025
Var det idel madammer, så dracks kaffet i köket, fru borgmästarinnan och likställda fördes in till salens björk- och almmöbler, men infann sig själva Björkenäsnåden, hissades förmaksgardinerna och glaskronan och den blänkande mahognyn befriades från sina överdrag. Samtalen under dessa kaffestunder voro livliga och rörde sig om allt, varom ett anständigt samtal kan röra sig.
Där höllo de sig i salens bortersta hörn. De hviskade med hvarandra, kastade på henne sidoblickar och fnissade förstulet med handen för munnen, såsom personer hvilka äro ovana vid sällskapslif bruka göra. Kunde man ens föreställa sig någon af dem såsom balens drottning? Aldrig i världen, inte så länge hon fans där! Deras skratt retade henne, hon fick lust att näpsa dem litet.
En svartklädd kvinna, hög, fast böjd af år, Med rika lockar af ett silfverhår, Som föll på skuldran ned, var en af dessa; En svartklädd man, den andra af de två, Höll lugnt en kandelaber, och hans hjässa, Än buren upprätt, sken som snö också. Mitt öga följde dem. Det fanns en bild, En tafla fäst på salens vägg, och skild Från den på ringa afstånd fanns en annan.
Två gånger om året hölls det på Ekö gästabud, till vilka fränder och vänner från även avlägse gods och storgårdar kommo. Gästabuden voro lysande, ty guldstickade bonader höljde då salens väggar, och dyrbart husgeråd borden, och källaren skattades på kostbara drycker. Men ehuru glädjen ej var dämpad, hade den likväl avmätta later.
I den förlägna tystnad, som följde fru Karins uppmaning, hördes äntligen en röst från yttersta ändan av salens långa ekbord, där en man i ryttarekappa hittills varit flitigt sysselsatt med en skinka och en mugg öl.
Och han mätte murpelarna de voro sex alnar breda, var på sin sida tabernaklets bredd. Och ingången var tio alnar bred, och sidoväggarna vid ingången voro på var sida fem alnar. Sedan mätte han salens längd: den var fyrtio alnar, och dess bredd: den var tjugu alnar. Därefter gick han in i det innersta rummet.
På torkstängerna under takbjelkarne bredde sig alla våra plagg otvättade med sorgset nedhängande spetsar. Synen var så öfverdådigt lustig, att jag hufvudstupa for ut ur köket och sedan raglade uppför fjelltrappan. »Ellen, du! Ner och se på dina tvätterskors gerning!» Jag såg en blixt i hennes öga, skymtade hennes nackfläta i dörren och nedsjönk så redlös i salens händelsevis tomma gungstol.
Vi veta, att dagen var mulen, men även om morgonsolen skinit med sin klaraste glans, skulle svårligen en stråle funnit väg genom de tjocka tapeterna för salens fönster. Rummet upplystes av lampors festliga sken. Ej heller fanns, sedan två till tre timmar förflutit, någon i sällskapet, om icke Annæus Domitius, som påminde sig, att det var full dager därute.
Glömmande min egen nya bakbyggnad, rusade jag bort från denna syn; aseptinflaskan, som skulle ge den tillbörlig form, stötte emot dörrposten till matsalen; eljes tror jag att jag blifvit af tvärdraget buren högt öfver tyska, franska, engelska, danska och norska turister, hvilka kantade salens väggar, i stället för att med »stolt hållning» nödgas skrida dem förbi.
Så satt en gång han på sitt ämbetsrum, Blott han med två hans sekreterare; Han syntes bruten nu, hans läpp var stum, Och tyste voro de. Han önskat hvila, hvila en sekund; Det var för mycket. Salens dörr slogs opp, Han såg en krigare i samma stund, Följd af en väpnad tropp.
Dagens Ord
Andra Tittar