Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 6 oktober 2025
Karmides hade öppnat det med en gäspning, det sista spåret av en orolig natt; Olympiodoros med en poetisk utgjutelse över morgonen och morgonrodnaden, företrädesvis den, som strålade på de fyra damernas kinder. Annæus Domitius, den av statsgöromålen nedböjde, var icke otacksam för sina gästers bemödande att förströ hans sinne. Hans glättighet växte med de övriges.
Vad skulle det bliva av dig, om jag toge till ämbetet och låte dig skrifta? Men jag har haft överseende med dig som med andra lurkar i min hjord, därför att jag vet, att Herren leder oss fram fjät för fjät efter sitt sinne och inte efter vårt. Fram ska vi, din tossing, fram ska vi! Ty Jerusalems portar stå öppna!
Hon sade mig allt det som henne på hjärtat låg, och k. fru Moder kan väl förstå vad det var, men jag skriver nu inte om det, efter det hennes sak är och icke min. Allenast det kan jag inte förtiga, att efter den natten har Ebba haft mera ro i sitt sinne än förr på länge, när hon nu vet det visst, som förr var så ovisst och gnagde som en orm hennes hjärta.
Hvarken vet jag eller kan jag Rätt och tydligt uppenbara, Hvad som rann uti mitt sinne, Hvad som drabbade mitt hufvud, Denna underliga tanke, Som uti mitt bjärta tändes, Som, förut ej känd, mig nådde, Efter det min moder sagt mig, Sen hon sagt: "Min lilla dotter, Snart du redan femton vårar Lämnat efter dig i spåren."
Den skumma vintern är jordad, fälten grönska, träden stå i blom, näktergalen sjunger i observatorieträdgården, men vinterns sorgsenhet tynger på vårt sinne, emedan det har förekommit så många olycksbådande tilldragelser, så många oförklarliga saker, som oroat de mest otrogna.
Den ropade och kved inom henne: ett barn! ett barn! Ett barn skulle kunnat göra hennes tillvaro dräglig, ett barn skulle också ha helgat och rättfärdigat allt, som hon nu i tankarna blygdes för; ett barn skulle ha adlat hennes äktenskap, skänkt hennes hjärta och sinne ro. Tanken på den moderslycka, som hon var dömd att aldrig få smaka, hade under de senaste åren blifvit till fix idé.
Nu blickade hon opp mot Hildred och såg dennas stela blick fästad på sig, och hemsk i sitt sinne, utan att rätt veta hvarföre, drog hon sig åter längre ifrån henne, och bjöd till att fästa sin uppmärksamhet vid männens vapenlekar. Ännu länge satt Hildred blek, bildstodlik, men änteligen sade hon doft: "Ha, jag visste det länge, jag kände att så var, dock ville jag ej tro rösten i mitt inre.
Mitt sinne var fullt af vrede och förbittring, och trots alla ansträngningar kunde jag ej öfvervinna mig själf. Jag bet mig i läpparna, vred mina händer, förebrådde mig min svaghet. Du är värkligen en svag stackare! Agnes hade rätt. Åh, du är ovärdig, enfaldig, ömklig I min nöd skulle jag velat slå mig blodig. Och ingenting hjälpte! Ju mera jag kämpade emot, desto vildare rasade det inom mig.
Hur det sved i mammas hjärta, medan hennes hand gled så ömt öfver denna grånande ragg! Skall du aldrig få ro stackars mitt barn! Ro och lycka; stillhet i ditt sinne. En stilla, djup sorg. Icke öfver mig, men öfver honom.
Ahlboms sinne var alls inte tacksamt när han överlät sig åt sin makas omsorger, utan han smågruffade hela tiden, till och med när hon beklagade honom. "Stackars min gubbe?" sade fru Ahlbom. "Så de ha hanterat dig. Jag skall be Andersons dräng ta bort det där usla getingboet." "Va i Herrans namn säger du, människa?" skrek Ahlbom till. "Andersons dräng?
Dagens Ord
Andra Tittar