Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 18 september 2025
I en ganska utförlig afhandling visar han skönt och klart nödvändigheten af enhet äfven i epos och bestyrker sin sats med exemplen af särskilta tiders yppersta episka skaldeverk. Redan hos Aristoteles finner man samma sak tydligt uttalad. Sagan, säger denne, är en, icke om en, ty oändligt mycket händer en och samma, bland hvilket dock få omständigheter höra tillhopa.
Ett så vackert äfventyr hade han aldrig förr upplefvat, och han blef stående och höll andan ett par sekunder, som om han velat fånga en fågel i bo. Hans kortklippta hår lyste lingult i solen, och hans ögon strålade blå af äfventyrsfröjd och medkänsla. Plötsligt såg hon upp. Hon hade svart hår och röda stöflar, och hennes ögon voro som Sorgebarns i sagan.
Till den ändan gick han tillväga på följande mindre välbetänkta sätt, med en utgång, som varken han eller någon annan kunnat beräkna, och vilket gav anledning till ett äventyr, om vilket ännu sagan lever i skärgården. En afton på eftervåren tog Vestman en flatbottnad eka och en pojke med sig ut till yttre skären, där skälarne brukade gå upp och solbada sig.
Tvärtom visar han just genom sin handling, att han tror på deras både tillvaro och makt, ehuru han tillika förmenar sig själf, genom att uppbjuda all sin kraft att verka och försaka, kunna göra deras råd om intet, kunna besegra dem. Han förnekar ej gudarne, han föraktar ej deras makt, han tror blott sig själf vara mäktigare än de. Men jag återkommer till sagan.
Ytterst är det dock blott gudarnas vilja, Fjalar här verkställer; för dem var det nödvändigt, att Oihonna förblef okänd, och den stolte kungen måste afskära möjligheten af hennes igenkännande. Här är sagan åter finare, här styra gudarne mera förborgadt.
»Det vet ingen, Sven», sade mamma. »Det vet bara Gud.» »Vet han det då?» »Ja. Han vet det.» Sven gick ut igen till solskenet och klipporna. Men sedan blev den sagan hans käraste, och nästan varje morgon, när mamma satt och kammade sig, kom Sven in, tog ned den förunderliga tavlan och bad mamma berätta. Men det hade hänt Sven en sak till och det var under vintern.
Och sålunda läste de om Heros och Leanders kärlek, och Erland gav åt Hero Singoallas anletsdrag; de läste om Pyramus' och Tisbes kärlek, och Erland gav åt Tisbe Singoallas strålande ögon, bruna hy och purpurläppar. Han läste om deras kärleks, nej, ej deras kärleks, men deras ödens olyckliga slut, och sagan ville röra honom till tårar.
För däj och mäj finns ingen annan räddning vi gick alla vilse på bergen såsom får utan herde Han satte sig med ansiktet i händerna och grät sakta. Minns du den där sagan om sorgens tunga kedja, frågade han plötsligt utan att se upp, sorgens tunga kedja, som den lille gossen gick och drog genom den stora skogen?
Den som själf kan göra en stor, ståtlig pappersdrake och på den måla en verkligt vild och grym drake med alla från sagan lånade drag, den gossen kan mycket mer. Nu är frågan den, om du kan själf förfärdiga dina verktyg för leken under solig sommar och frisk, svensk vinter.
Det var med oss som med barnen i sagan, vilka en gång gått vilse i underlandet och vid återkomsten därifrån funno, att tiden gått ifrån dem och gjort människorna omkring dem trötta och gamla. Tysta och drömmande sutto vi vid stranden och sågo ut över fjärden. Där var allt sig likt, och som vi sutto där, glömde vi den nya byggnaden och förfallet bakom oss.
Dagens Ord
Andra Tittar