United States or Sweden ? Vote for the TOP Country of the Week !
Vi vilja icke ha dem. Men de värsta äro de medelåldriga damer som komma ombord i Dalarö, som sladdra och prata redan på bryggan, på landgången, och som, rädda för frisk sjöluft, gå direkt ned i aktersalongen, där vi som stigit upp tidigt försöka få en stunds vila.
Det är bara mamsellen i Vaxholm som vill prata, sade kommissarien, som icke ville försaka njutningen av att se mina illusioner om elva spel gå överbord. Skramlet fortfor. Jag plockade och vände på lapparna utan att få syn på en enda figur. Nu blev larmet värre.
Nå, var han fet något så när? Tror jag det! fet som smör. Men säg nu, madam Flod, vad är det för prat, som löper här om henne, att hon tänker på till att gifta om sig? Är det sant, det? Å, kors i alla mina dar, brast gumman ut, säger man det? Ja, si det är då vådligt, vad folk kan sätta till och prata, när det bär sta!
Prata lort med dem, sa Fritz. Men det kunde han inte. Och han tänkte för öfrigt högre om flickan än så. Han tänkte öfverge balerna, då han icke gjorde någon lycka, men han släpades med. Det smickrade honom att vara bjuden och alltid hade det något uppryckande med sig. En dag var han i en adlig familj, der sonen var kadett. Der träffade han två aktriser från Dramatiskan.
När prästen sedan vid altaret tog upp att läsa Helig, Helig, föreföll hans röst som om någon obehörig ställt sig att prata under en konsert, och när man äntligen hann till predikan, satte sig professorn med ryggen mot orgelverket och blundade, visande med en min, att han tyckte sig bli störd.
Nå, gudi lov, suckade gumman, då var det den svarta kärran som skrämde dig. Men Basilius skakade på huvudet. Inte brydde jag mig om kärran. Utan det var, när I lämnade mig ensam på vägen och stängde in de riktiga barnen. Riktiga barnen! skrek gumman, slog samman händerna. Och så när hade hon slagit dem samman kring det lilla, illmariga ansiktet i bädden. Ska du ligga och prata skit, din grömming?
Nej, svarade tante Sara efter något betänkande. Bara engång i min ungdom, då jag och mina föräldrar en sommar voro i Wiesbaden. Jag satt en kväll på en bänk i parken och en herre kom och satte sig bredvid mig och började prata. Han var både bildad och berest, så att jag lyssnade verkligen med nöje.
Så, att jag kan se ert ansikte. Han lydde som ett godt barn och vi fortsatte att prata. Han frågade mig, om jag kände någon man af hans ålder, eller om icke alla mina vänner vore unga, vid Knut Hermans ålder eller så? Jag tänkte efter ett ögonblick. Jo, han hade verkligen rätt. Det är också detta, som gör mig förhäxad.
När vi nalkas stugorna, sjunger han inte längre, och vid bordet är han instängd; gycklar svagt inför frun i huset över att han har min rock; säger nej för supen, men tar den. Vi gå ut på farstukvisten att sitta och prata, men han blir orolig, ty han är ej säker på, att andra skola vara så tysta som jag.
Remmarn blir en fågelkopp, bägarn ett supglas, svärdet ett stekspett, och skåpet en kommod! fy fan! Mänskorna prata lort i stället för att slåss, och det stora blir så litet, så litet! Nu måste jag segla! säger fyrmästarn och ser på sitt ur. Solen är straxt nere och vi måste passa på tändningen!