United States or French Polynesia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och icke sant, denna sista utsigt bör locka oss? Ty ehuru mången påstår, att han med glädje, ja med stolthet åser utvandringen, tror jag dock, att hans hjerta i hemlighet dervid svider, att han i djupet af sitt inre känner sig sårad och kränkt vid tanken på, att hundratusenden af hans lands söner och döttrar skola nödgas i främmande land söka ett ofta missunnadt, alltid osäkert uppehälle.
Men generalagenten sa: Lilla hennes nåd kommer alldeles lagom för att slita en tvist mellan mig och de kära människorna han pekade på damerna Theander och Alexander som påstå, att man i deras och Saras ålder är alldeles ur leken. Men jag påstår, att en vacker och fin gammal flicka, som kusin Sara, aldrig går säker så länge det finns ämabla och kuranta änklingar som herr kyrkoherden och jag.
Fastän förbrukningen af järn och stål är ofantlig, så stiga icke priserna. Jag tror icke att vi kunna öka konsumtionen, därför påstår jag att tillverkningsförmågan öfverskrider våra verkliga behof. Om det förhållit sig annorlunda, skulle vi ha sett en stor rusning i pris, hvilka nu fortfara att hålla sig låga.
Men påstår man utan vidare, att detta land då också med litet mera ansträngning bort kunna anskaffa föda för de 300,000, som under samma tid utvandrat, och deras afkomma, påminner i sanning detta resonnemang i alltför hög grad om den bekanta fabeln om bonden och hans åsna.
Det är mig egentligen djupt likgiltigt. Jag riktar mitt anfall mot själva kärleken. Den är lika skadlig inom som utom äktenskapet, kanske skadligare inom. Var helst den finns, finns också frestelsen att ägna den ett övermått av tid, krafter, tankar, fantasi. Man påstår, att kärleken är en nödvändig förutsättning för släktets fortplantning. Det är falskt.
Hans ögon skola skymmas av tårar, han skall icke fråga om den olycklige är en kättare, utan endast se, att han är en nödställd broder; han skall förbinda de sår, som I slagit, och bära den arme på skuldrorna till sitt hus ... Prästen pratar omkull er, karlar, inföll Kyriaka med skarp röst. Hören I? Han påstår, att vi äro sämre än hedningar och samaritaner. Skola vi tåla sådant?
»Ni vill alltså inte säga mig någonting?» »Jo, en hel massa saker.» »Men nu förstår jag er ej igen.» »Låt oss tala om andra saker.» »Godt,» sade reportern, »till exempel om det stora moskwaska schaktet.» »Ja, gärna.» »Hvad tror ni om det företaget? Är ni också en af isleverantörerna, ehuru folket här rundt omkring påstår, att ni hatar is och förstör den med era varma floder?»
Nå, men så skadar den åtminstone inte. Jojo men. Ty när man en gång har läst över tvenne sådana, som inte duger för varann till annat än fördärv och elände, så vill och påstår man ändå, att de ytterligare skall vara ihop och bråka sönder varandra, bara för den läsningens skull, som en gång skedde i onödan. Det menar jag är ganska skadligt.
"Man påstår, att hennes kapten skall känna lukten af land på tre mil, och på två mil nära redan få ondt i hufvudet däraf. Han har ju öppna sjön för sig och ärnar väl aldrig söka hamn, innan han fått råka oss eller någon annan af sina kunder."
Och varför skulle vi icke »göra vad ont är, för att gott måtte komma därav», såsom man, för att smäda oss, påstår att vi göra, och såsom några föregiva att vi lära? Sådana få med rätta sin dom. Huru är det alltså? Äro vi då något förmer än de andra? Ingalunda. Redan härförut har jag ju måst anklaga både judar och greker för att allasammans vara under synd.