Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 25 oktober 2025
Betrakta denna stofthydda, som en gång inneslöt en själ, vilken offrade sig för dig, hängav sig åt dig, blev ditt barns mor, och som nu, när ålderdomen nalkas, skulle blivit dina sista dagars tröst.
Ännu likväl, så länge en medtäflare Kanhända lefver, färdig att på första vink Stå fram och yrka på sin rätt, får ingen blick Mitt inre skåda, får blott vis förslagenhet Och iskall klokhet styra hvarje steg, jag tar. Det är min sorg för stunden, men ur den, blott den Kan en gång klar min glädje gry, som dagens ljus Olympiskt härligt föds ur nattens kulna djup. Men se, Leontes nalkas.
Ynglingarne svingade upp på sina hästar, slavarne lyfte Praxinoas bärstol på sina skuldror, och tåget satte sig i gång. Vi lämna det och begiva oss till Annæus Domitius för att höra, huru det förhöll sig med sparlakansläxan, om vilken någon av Karmides' vänner varit elak nog att framkasta en förmodan. Vi nalkas Annæus Domitius med den aktning hans samhällsställning och personlighet böra ingiva.
Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig; du säger: »Frukta icke.» Du utför, Herre, min själs sak, du förlossar mitt liv. Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares; skaffa mig rätt. Du ser all deras hämndgirighet, alla deras anslag mot mig. Du hör deras smädelser, HERRE, alla deras anslag mot mig. Vad mina motståndare tala och tänka ut är beständigt riktat mot mig.
DE FÖRRE. TEKMESSA blind, med sin LEDSVEN. TEKMESSA. Alltså, o gosse, nalkas vi de ställen nu, Där, som jag ofta hörde, Ajas, ung ännu, Var van att bringa Ares sina offers gärd; Där ofta, när, för sunnanvinden skummande, Mot strandens fjäll den salaminska böljan slog, Han stod i stormen leende och striden såg Och lärde sig af klipporna på hemmets strand Att stå en gång mot Trojas här, en klippa själf.
Sen och jag finner det själf, hur tokig jag blir, då han nalkas Ser han så innerligt vänligt och käckt och förtroligt uppå mig, Liksom vore vi ren sen länge bekanta och syskon.
Natten förbehöll Simon åt sig själv. Han tarvade dess timmar för att samla styrka till den följande dagens mödor. Sedan han närmare midnatt sjungit sin aftonpsalm, fick ingen nalkas hans pelare. Han tycktes blygas över sitt beroende av den naturlag, som bjuder vila växla med rörelse, sömn med vaka.
Fattad av bestörtning och undran, kom han likväl bort åt ett håll, dit militärer sällan nalkas; han satte sig förtroligt bredvid sin i hast så öppenhjärtiga vän och frågade: Säg mig uppriktigt och rätt fram, Sara, är du vad man brukar benämna en läserska? Läsare ... å då: visst inte. Sådana finns i Västergötland nog, mig förutan. Men du läser ändock stundom i Skriften? I Bibeln? Ja.
Allt är så tyst i din rund, så stilla än; Af vällust dö de ilar, som nalkas den. På gyllne vingar fladdrar den dolda flärden; Säg, lilla blomma, hur skön du finner världen? Du kan ej ana ännu vid fläktens lek, Vid fjärilns hviskning och morgondaggens smek, Hur snart de yra vännernas hyllning slutas, Hur mången sorgsen tår på din kind skall gjutas.
Om själarnas samklang, om den ömsesidiga högaktningen detta kalla ord, denna styva högtidsmantel, vari mannen nalkas kvinnan och kvinnan mannen, för att komplimentera och taga varandra i ägo om sådant talade de aldrig; sympatien, aktningen fanns hos båda, men de tarvade dem ej till täckelse kring sin ögonlust, sin skönhetskänsla, ty i dessa funno de ingenting att blygas för.
Dagens Ord
Andra Tittar