United States or Uzbekistan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Endast en glömde den icke. En liten blek åttaåring, hvars hjerta våldsamt klappade af fruktan för att förlora sitt älskade sällskap, sina egna händers verk, sin spellåda, som af mor så omildt kastats upp på spiselkanten uppe vid sjelfva taket, dit han aldrig kunde nå. Men gudskelof, hon hade icke bränt upp den, icke trampat ihjäl den endast skiljt dem åt, de goda vännerna.
Men det begriper du väl, att hon eller adjunkten inte kan säga från själva om såna saker. Stellan nickade. Mellan bönen och första timmen sökte han upp Percy Anderzén. Vet ni, vad ni ska ge prästen? Percy skakade på huvudet. Nä, dä vet vi inte, och pappa sa, att dä var bäst å fråga adjunkten själv. Stellan stod tyst en stund och njöt av sin triumf.
Skälar gåvos visserligen icke varje dag, och köttet kunde ätas, sådant det nu var, tranen räckte till många par stövlar och skinnet var nog värt sina tjugo kronor; men vinterströmmingen var ändå angelägnare, och hon såg inte en fena i båten, blev därför något förstämd och glömmande både den återfunne sonen och den oväntade skälen, utbrast hon i förebråelser: Nå, men strömmingen då?
Och rösten var alltjämt lågmäld och förtrolig, då han frågade: Nå, kära Lars Larsson i Sutre, har han ingenting på sitt samvete, han? Det har han inte, svarade gästgivarn. Därmed var länsman färdig, utsvälld och väldig, över sviktande, sjungande plankor steg han bort till gästgivarn, tog honom för bröstet. Det ska vi se, bonddjävul!
Nå, jag skall i morgon hemta åt dig byxor. Se, det tyckte Petu om! Munnen drog sig till ett bredt leende; han ilade genast till modren och gömde sitt ansigte i hennes kjolar. Fruarna gåfvo åt Mari en lapp, med hvilken hon skulle få arbete. Två gånger i veckan skulle det ges, måndag och torsdag, för femti penni i gången. Mari tackade dem ur hjertats djup och följde dem ut i farstun.
Nu fick hon lif, sprang uppför den lilla sandbacken till »ruinen» och stod snart uppe bland buskarne, inbegripen i försök att nå de grenar, som buro de vackraste bären.
Det har jag väl aldrig sagt! Nå, kyss mig då! De stannade båda. Han såg sig omkring och så kysste han henne, såsom han aldrig kysst henne förra julen. Hans kyliga bitterhet var borta. Han kände det som om hennes mun varit en djup, mörk brunn, ur vilken han sugit själva livets berusande vatten. Hennes burriga hår kittlade hans panna och tinningar. Han tryckte hennes kropp tätt intill sig.
Men så tar jag högtidligt ned min kaffepanna, kokar kaffet öfver en liten spritlåga, funderar litet smått öfver perlorna derpå, eller ångdropparna i locket, eller dylikt; dricker min kaffekopp, småningom och med välbehag insupande dess arom, och så glömmer jag åter min längtan efter chemin. Nå, mina vänner, nu har jag biktat.
Han går längre än sina lärmästare. Men han kan stupa i fält som Evert Horn. När har en konung stupat, innan han uppfyllt sitt värv? Jag har hört sägas, att Harald Hårfager glömde sitt rike för en trollkvinna. Glömde han? Nå, då tog han igen det. Ebba Brahe tröstar sig, och konungen har längesedan gjort det. Jag talar icke om henne, som skulle ha blivit den värdigaste drottning.
Utanför stationen tog den medelålders herrn med New York Herald en droska och åkte direkt till sitt lands legation. Han gick rakt uppför stora trappan och stod snart inför ministern. »Nå, hur gick resan?»
Dagens Ord
Andra Tittar