Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 5 juni 2025
Knut den heliges, Harald Gilles och Sverkrarnas och Erikarnas ättesköldar hängde på grenarna som erövrade segertecken. Herrar och menighet lyddes omkring stammen med hopp eller förskräckelse till vart sus i lövkronan. Bådade det ont, fanns ingenting levande i landet, som fick sin ro sparad. Härskri och härblåsning jagade då boskapen från betet och räven från lyan.
Men mor kan ju be Gud att få behålla mig: det förstår nog Gud, att mor vill, eftersom mor inte har någon annan, och Han har änglarna och alla de saliga. Nog vill jag gärna lefva lite längre, nej riktigt mycket, se'n jag börjar på att kunna göra någon nytta och hjälpa mor någon gång. Ja, nog tiggde och bad jag. Och jag fick också behålla min Harald.
Harald Tandrups berättelse är rik på egendomliga och fina drag, men det märkligaste är kanske tonen öfver det hela. Det är en fantastik af en märkvärdigt litet fantastisk hållning. Här umgås gengångare, människor och möbler på det förtroligaste vis i världen, och ingenting i berättarens ton antyder att det ligger något ovanligt i det. Författaren till Det gamle Hus är en poet, i
Så sa jag till honom en kväll: »Bed till Gud, Harald lille, att Han låter dig bli frisk igen!» Men pojken bara riste på sitt lilla, svettiga hufvud. »Kan du inte bedja med barnslig förtröstan?» sa jag. Han svarte inte på en lång stund. Inte kan Gud tycka om att jag ligger och ber att få slippa komma till honom? sa han långt om länge. Jag blef så förbluffad, att jag fick inte fram ett ord.
Han går längre än sina lärmästare. Men han kan stupa i fält som Evert Horn. När har en konung stupat, innan han uppfyllt sitt värv? Jag har hört sägas, att Harald Hårfager glömde sitt rike för en trollkvinna. Glömde han? Nå, då tog han igen det. Ebba Brahe tröstar sig, och konungen har längesedan gjort det. Jag talar icke om henne, som skulle ha blivit den värdigaste drottning.
Ja, är där någon, som är så blyg, att han inte törs låtsas om, att han vet hur många ben ett fruntimmer har eller inte för sin själafrid kan se att de ä två, så kan han ju vända sig åt andra sidan och se på någon af gässen på fäladen, sa Ingrid. Harald började skratta. Och många med honom.
Men det är en härlig sak att höra en person lugnt och sansadt säga sin mening och ge skäl för den. Jag skulle aldrig kunna trifvas ihop med en hustru, som bara vore ett »mähä» och aldrig sa annat än »Harald lille, naturligtvis» eller »Ja visst, Harald lille,» »Ja, det är ju klart, Harald!» Åh, jag skulle leds ihjäl.
Och Harald tror, att det skall komma igen i kakan, när fattigvårdsutgifterna ska beräknas en gång. Nu är det bara en sak, som jag har gått och väntat på och längtat efter i flera år se'n kunde jag fara i frid som Simeon. Jag skulle ju så gärna vilja se honom lyckligt gift. Men det tjänte ingenting till att komma saken på tal: ingen här i bygderna föll honom i smaken.
Och ja minsann är det inte han, som har börjat på att rutscha upp gubbarna här i församlingen, och det kan behöfvas, sådana »dröslehasar» som här ä. Det var han som tog ihop med skolan den låg ju rent i lägervall. Den gamle skolmästaren var inte med, när krutet fanns opp, och han är nog bra klen i sina stycken, säger Harald.
Dagens Ord
Andra Tittar