Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 1 maj 2025
Det vore synd att säga, att Sven egentligen var en olydig gosse. Men i denna punkt var han icke lätt att handskas med. Mer än en gång hade mamma lovat honom ris, om han en gång till sprunge bort på egen hand, och mer än en gång hade hon strax efteråt inför mig bedyrat, att hon ville se hjärteblodet på den, som vågade röra Sven.
Hon kunde aldrig hålla tyst. Hon var inte som en flicka skulle vara. Varför var hon inte som Kalles syster, som satt tyst. Ett slag började hon till och med disputera med sin mamma om någon musiker, som efter vad Stellan kunde förstå på namnet måste vara fransk. Och plötsligen sade hon: Det där begriper du inte lilla mamma, du ä inte modern nog! Nej, hon var omöjlig, Rose.
Hjertandes, hvad flickorna skola gapa, när vi komma, långa raden, utan krinolinband, tournyr och snörlif! Jag får visst en hård dust med mamma. Gumman är konservativ, som den gamla stubben der. Men si, jag skall ha den i alla fall.
»Vet du hvad, mamma», sade han en dag till frun, när det blef fråga om inflyttningen till staden, »jag vill stanna här ute. Här är jag lycklig och där vantrifs jag med mina råa kamrater. Jag kan ju läsa här. Och här har jag Lotta», tillade han skrattande. »Det är nog för mig, mamma lilla, alldeles nog.» Då började frun bli uppmärksam. Hon svarade ingenting men gjorde sina kalkyler.
"Jo, jag tyckte, att mamma stod bredvid min säng, och hon var så ljus och skinande, som själfva julängeln måste vara. Och hon talade om för mig, att i himmelen fanns en julgran, som var så stor, så stor, och på den slocknade aldrig ljusen, och vi skulle allesammans få vara hos henne under julgranen." "Det var en skön dröm, hjärtebarnet mitt." "Ja, det var så skada, att jag vaknade.
Om någon sagt dem, att deras mamma därigenom visade, att hon höll mindre av dem, skulle de hava skrattat eller blivit uppbragta. Nu talade de till mig om mångt och mycket, som jag icke hade hört. Och som vi talade, började smärtan att ljuda som på avstånd inom mig själv. Jag förstod, att den skulle komma en gång, komma med lindring.
Hon följde modern till dörren och ut i förstugan. Nej, ser du, mamma, jag törs inte gå. Så länge jag stannar, vågar han ingenting göra mot pappa och mot dig. Därför är det bäst, jag stannar. Nej tyst, tyst, mamma lilla, för nu står han i tamburen och lyss. Högt sade hon: Jag har mitt sätt att vara klok, jag med. Och skrattade.
Ack, Herre Gud! att jag skulle se hur spelarsjukan smittat dig också! Weli tittade upp från sin grop. Modern stod der så ståtlig, vreden hade färgat hennes kinder röda. Hvarför, mamma, hvarför får jag inte spela? Det är ju så vackert! Kajsa rodnade ännu mer, men icke af vrede, hon var aldrig ond längre än ett ögonblick.
Dagens Ord
Andra Tittar