United States or Dominican Republic ? Vote for the TOP Country of the Week !
På sin egen missräkning tänkte hon icke detta ögonblick, men Hanna gjorde det i stället. Älskade tant, sade hon och kyste ömt hennes hand. Du har gjort så mycket för mig, och nu sviker jag dig första gången jag vore i tillfälle att bidraga till din glädje. Men du förstår mig ju och är icke ond på mig. Ond på dig? Tant Karin drog henne innerligt till sig.
Det var sent på qvällen, när Hanna gick. Hon medförde intrycket af en sympatie, som drog henne till tant Karin, och kände att hon gerna ville se henne igen. Bellas tillfrisknande gick framåt, om också med små, små steg. Hon fick stundom sitta upprätt i sängen, stödd af mjuka kuddar, men hon fick hvarken läsa eller syssla med något arbete. Och tiden blef henne ofta lång.
Äfven tant Karin motsåg resan med stigande längtan. Hon begynte känna sig ung igen, hennes trötta själ famlade efter det nya förhållandet till Hanna, såsom man famlar efter ett nytt läkemedel. Och resan ut i verlden med detta unga, vakna, kunskapstörstande barn skulle läka hennes sinne och sporra henne till att lefva upp på nytt.
Nu öppnar rektorn dörrn och rektorn kommer in. Nåå, du! Rektorn ska inte vara obeskedlig mot Johan, för han bor på Norrtullsgatan. Tyst, Karin säger rektorn och gå! Jaså du, du bor på Norrtullsgatan, du? Det är långt bort det. Men du kan passa på tiden ändå. Han vände och gick. Det var Karins förtjenst att han undkom stryk. Och det var ödets att Hanna tjent hos rektorn sammans med Karin.
Tant Karin hade erbjudit henne ett rum hos sig, men Hanna afslog det, vänligt, men fast. Jag vill icke stå i för stor tacksamhetsskuld till dig, tant, sade hon, och det skulle dessutom vänja mig vid onödig vällefnad. Men hon var ofta hos tant Karin, så ofta hon icke var hos Bella. Och tant Karin hade kommit upp med en plan, som gjorde henne yr af glädje.
Jag vet inte, om Tora och Karin förstodo hvad fåglarna sade. Men jag tror det nästan, ty Tora gick genast in i köket och bad Stina vara snäll och fukta brödsmulorna, som hon kastade ut åt fåglarna. Karin skulle också hjälpa till att se efter om det fanns vatten i bleckformen för hvarje dag, "ty" hviskade hon tankfull, "det är Guds fåglar, och han tycker om att vi vårda oss om dem". Johannes.
Den var en ljuf och ren smärta, utan tillsats af ångerns och sjelfförebråelsens taggar; den var en bäfvande och dock hoppfull öfverlåtelse till den kraft som förmår allt. Hennes eget uppförande mot tant Karin föreföll henne denna stund så lumpet, att hon blygdes. Utan att minnas sin vanliga stelhet, grep hon innerligt hennes hand och kyste den. Tant Karin . . . kan du förlåta hvad jag skref?
En dag när Hanna som vanligt tittade in till tant Karin på vägen från skolan, tog denna henne skälmaktigt i nacken och sköt henne fram till skrifbordet. Ser du de der papperen? sade hon muntert. Det är vingarne, som skola bära oss ut i verlden. Nästa lördag, dagen efter examen tänker jag vi gifva oss af. Du blir väl färdig till dess? Tant Karin! Hanna drog henne ned i soffan. Får jag tala med dig?
Endast då och då gled en sky öfver hennes solskensstämning, när minnet af tant Karin steg fram, men hon jagade det tvärt på flykten, hon ville nu vara glad. Klockan 8 såg hon den ljusa gafveln af karaktersbyggnaden på Fågelvik skymta fram mellan björkarna. Några steg till förde henne fram till grinden, som hon öppnade, utan att se någon menniska. Vid kökstrappan stod Lena och borstade kläder.
Det är fru Sigrid Tott, som knäböjer på sin moders, drottning Karins, grav. Kände ni drottning Karin Månsdotter? En fattig krigsman, som vandrat mycket omkring, måste väl känna den enda drottning som bott här i landet.