Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 15 juni 2025
Nu drog korporalen sin rev ur sjön och ämnade just lägga metspöet på axeln och återvända till stugan, då han från sjön förnam ett plaskande liksom av åror. Det är Johanna, tänkte gubben, och han bedrog sig icke. Han stannade på stranden för att invänta henne.
Nu är jag så rädd, att ryktet också hunnit till Sven, ty jag vill icke, att han ett enda ögonblick skall vara ledsen för min skull eller tvivla på min trohet. Gott, Johanna, var icke rädd för det. Ro du tillbaka till herregården; jag skall ännu i kväll, så sent det än är, lunka till masugnen och tala med Sven. Tack, far! Gud välsigne dig, Johanna!
Skola vid gravens rand tvenne hjärtan skiljas, som aldrig... Det är din egen skuld, Brant, ja, din egen skuld. Skyll dig själv! Korporalen suckade och fäste på sin hustru en blick av öm förebråelse. Betänk dessutom, sade han med tillkämpat lugn, betänk dessutom, vad vi och Johanna äro skyldiga Sven. Gossen har fäst sitt hjärta vid flickan, och hon sitt vid honom.
Han erhöll ofta brev från fosterföräldrarne, från Johanna och Göran brev, som skildrade deras lycka, trevnad och det växande välståndet i denne sistnämndes hus.
Jag hade börjat anse dylik sådd som ett förräderi mot rasen efter andra litterära mönster. Och en kväll i denna period kom jag hem från kaféet och hörde plötsligt ett gnäll i min trappuppgång. Göran! sade det, Göran! Jag rev eld på en tändsticka. Johanna stod där, åldrad, litet plussig, med en röd kapott på sned på huvudet som sista medgivande åt modets växlingar.
Han tänkte även på Johanna, och i den bittra, förtvivlade sinnesstämning han nu var, pinade han sig själv med den misstanke, att flickan kanske icke skulle ha något emot att få patronen till man i stället för den fattige masugnsdrängen.
Men det är mig omöjligt att göra, som patron vill, ty jag har givit Johanna Brant mitt löfte, och det sviker jag aldrig. Hi, hi, hi! skrattade Spöqvist. Det var mig en löjlig figur! Men är du rätt säker på att Johanna vill ha dig? frågade Brackander, i det han med konstlad munterhet instämde i Spöqvists skrattsalva. Ja, det är jag fullt säker på, svarade Sven öppet och trohjärtat.
Undra då ej, att jag gråter, och gråter jag, goda Johanna, Är det af kärlek ej, men af hat, åtminstone vrede, Att så hjärtlig han är, långt mer än det passade honom, När han ändå är så ringa och ung, en fattig student blott." Sade och bäfvade skygg och tryckte sig närmare tärnans Vänliga famn och gömde i den af blygsel sitt anlet.
Han är oss mycket skyldig, men har av oss ingenting att fordra... Ja, då jag tänker på vad du gjort, önskar jag Sven så långt vägen räcker... För honom har du uppoffrat Johanna och oss alla... Ack, min stackars, stackars Johanna! Johanna skall ej misskänna mig, sade korporalen, nej, hon skall det icke, om jag känner flickan rätt. Men gjorde hon det, bleve det mig en spik i min likkista.
Sådant var förhållandet: Brackander var kär i Johanna Brant, korporalens dotter!! Men denna kärlek var naturligtvis av lugn och sansad art, ty i stora själar kunna visserligen passioner vakna, men de behärskas och hållas inom tillbörliga gränser.
Dagens Ord
Andra Tittar