United States or Germany ? Vote for the TOP Country of the Week !
En av dem lydde att varje människa bestod av två varelser, en som söp och en som tänkte. När den som söp låg och sov, var den som tänkte ute och gick. När den som söp dog, gick den som tänkte ut ur kroppen genom den ena eller andra öppningen och for i väg till stjärnorna. Det var naturligtvis alltid den som söp som var fyllsjuk. Men själva idén att supa var ett karaktärsdrag hos bägge två.
Han hade Kalles blod i magen och Kalle hans. Egentligen var idén stiligare än vikingarnas. De läto endast blodet rinna under en tuva Han låg med klappande hjärta och längtade till morgonbönen Han kunde inte sova. Tanken på den kalla, svarta strömfåran skrämde honom ej mera. Den föreföll honom nästan som en bisak inför detta andra, fostbrödralaget, blodblandningen...
För att skydda sig mot denna hemska vålnad kom emellertid Stellan på den idén att taga sällskap med sig i sängen: en docka, som Kerstin påstod en gång varit hans mors, en kanin och en gris, båda av porslin. De lågo alla tre vid sidan om honom på huvudkudden, så att han ögonblickligen kunde ta dem i sin famn, om kvinnan med det vidöppna gapet kom och Kerstin ej fanns inom hörhåll.
Tillhörde denna tavla Börevig, var den kubistisk, och Dybedræt sade: Idén är god, men konst kan nu kubismen aldrig bli; tillhörde den Dybedræt, var den expressionistisk och Börevig sade: Något av det riktiga har du fått med, men expressionismen kan nu aldrig få med allt; i vilket fall som helst tillhörde tavlan aldrig någon annan, ty ingen köpte Dybedræts och Börevigs tavlor.
Ingeniören tog bockande papperet och ämnade just säga något, då generalen fortsatte: »Ni är komplett vanvettig!» »Hvad befalles?» »Ändtligen har jag funnit den vanvettiga idén, som jag har sökt så länge,» och gripen af en plötslig förtjusning lät den gamle generalen denna sats åtföljas af ett par kraftiga hurrarop. Ingeniören såg förvånad på honom. »Jag beder om en förklaring!
Plötsligt fick han en genial idé. Jag vet inte om idén i hans konung Ödipus är genial, men denna var det. Han vacklade fram till Storelven, som åsksnarkade på soffan, och lutade sig över honom. Hans ostadiga fingrar sysslade med Storelven. Därpå försvann han, listigt leende. När Storelven vaknade några timmar senare, höll han på att bli galen.
Denna konst är realistisk såtillvida, som hon har sin grund i verkligheten, men blir, då hon i denna verklighet söker idén, för att i diktens form göra den tillgänglig för alla, därigenom idealistisk. Dessa åsikter hade Runeberg funnit vid studiet af antiken, men framför allt hade de framgått ur hans eget väsen.
Han var glad över att ha kommit på den idén, oaktat den icke är så ovanlig, ty han var yr i huvudet av skogsluften och visste icke vad han skulle säga eller göra. Plötsligt fick han en ny idé, som var ännu bättre än den första. Är ni inte hungrig? frågade han. Det är jag! Hon var icke hungrig, men han lyckades likväl övertala henne att gå med in på Bellmansro och dricka kaffe med bakelser.
Varför hade han fallit på den idén att just skriva hans namn hans och Gabriel Mortimers på tegelhandlarens papper? Det hade varit bättre om han tagit någon annans, någon som han icke kände och aldrig hade sett ett par namn helt enkelt, vilka som helst. Tegelhandlaren visste likväl mycket väl att det var falskt. Tomas hade sett det av hans löje, då han tog emot växeln och lämnade honom pengarna.
Hon skulle komma utsövd till sitt arbete, och vad våra nöjen beträffar, så kunde vi taga igen skadan i pingst. På så sätt, slöt fröken Theander, blevo vi lurade, och vårt lilla försök misslyckades, fastän idén var god. Vi anförtrodde oss åt vår granne, herr generalagenten; han gjorde narr av oss och skrattade ut oss.