United States or Maldives ? Vote for the TOP Country of the Week !
Visserligen åro Fjalar och Sjolf, Hjalmar och Oihonna, äkta vikingagestalter; men tonen klingar ossiansk äfven här och där i de sånger, som röra sig på skandinavisk botten.
De skola komma över dig med vagnar och hjuldon i mängd och med skaror av folk; rustade med skärmar och sköldar och klädda hjälmar skola de anfalla dig från alla sidor. Och jag skall överlämna domen åt dem, och de skola döma dig efter sina rätter.
"Var välkommen, son", med bruten stämma Talte kungen till hälsning då, "Väl jag önskat finna dig annorlunda, Men min glädje är du, hurhelst du är. Tala, tälj oss dina bragders skiften, Hårda strider du pröfvat visst! Bär du sår, som tömma din styrkas källor, Ty din läpp syns darra, din kind är hvit?" "Fader", svarte Hjalmar, "hårda strider, Utan vapen, jag pröfvat har.
När de äntligen visade sig, framryckande från torget i sluten trupp, vars spjut och hjälmar syntes högt över de omgivande hoparne, hälsades de med väldiga bifallsrop. De fördes av en centurion. Deras högste befälhavare, tribunen Ammianus Marcellinus, hade för dagen med biskopens samtycke nedlagt sitt befäl. Under tiden hade de belägrade atanasianerna rustat sig att mottaga ett nytt angrepp.
Hon satte sig på en trebent stolpall bredvid sängen och sjöng, släpande med halfslutna ögon: "På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och kvad om sommarens fägring en gång, och rosornas kalkar och blommornas blad sig bugade djupt vid hans sång." "Tyst då, Viva", hväste Ingegärd, "du väcker upp småstackarna här inne i mjölkboden."
Hittills har gudarnas sätt att leda Oihonnas öden utgjort ett föremål för skildringen. Det är dock icke på henne ensam deras seger beror, äfven Hjalmar har sin betydelse för den. Underkastar han sig sin faders lag och förblir hemma i frid och hvila, så är det ingen rimlighet, att han skall möta och vinna Oihonna.
När kvällen kommer stundom och kungens borg Af gäster fylls, och fradgande hornet Går laget kring, och grånade skalden rör Den väldiga harpans darrande sträng, Och sjunger, glömsk af åldrade minnens pris, Den unges nya segrar allenast, Och Hjalmar, Hjalmar klingar i salen högt, Och Fjalar, den stolte Fjalar förgäts,
Lansar rycktes ur legionärernas händer, hjälmar klövos under slagsvärdens hugg, sköldar krossades under de tunga spikklubborna.
Stolt Morannal kallade jag min fader, Och som kungadotter jag blef din brud. Nu förgäfves ville jag förtiga, Hvad jag skydde att röja då. Allt jag kunde lida och allt fördraga, Men dig svika, Hjalmar, förmår jag ej. Stöt mig bort, förskjut mig! Ej Morannal, Ej en konung min fader var. Detta blod, som nu i mitt hjärta sjuder, Var kanske en gång en föraktad slafs.
Blek satt på sin härskaretron Kung Fjalar, färglös rördes hans läpp och Kämpades inom hjältebarmen, Innan med kufvad smärta han tog till ord: "Gån", sade han, "bringen mig hit Min Hjalmar, bringen Gerda, den späda, hit; Skåda jag vill dem båda, välja Vill jag emellan båda, ty en skall dö.