Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 1 september 2025
Men icke våra gemensamma bestämda förnekanden af alla giftasgriller, eller den arme studentens gröna tjuguåriga ungdom kunde rubba det erotiska parets en gång fattade, öfvertygelse.
Hal och kall smög den sig fram mellan hennes brett utspärrade ben, vred sig upp över skuldrorna och snodde sig i en fet och glänsande ring om hennes hals, och huvudet med två lysande gröna ögon hängde ned mellan hennes uppsvällda bröst. Och hennes hand smekte ormen, smekte drömmande hans rygg och hans spetsiga smala huvud.
Gossen så vid afskedsstunden: "Goda, när du återvänder, Kommer du till skogen gröna, Där den svala brunnen väller; Marmorsten vid brunnen ligger, Silfverbägare på stenen Och i bägaren en snöboll; Lägg den vid din barm på hjärtat: Såsom denna snöboll smälter, Smälter ock för dig mitt hjärta." Långa hår uppå Militzas ögon Öfverskuggade dess röda kinder, Röda kinder och dess hvita anlet.
Detta har den muntra gossen lyssnat till: "Ringa är, I alla, dock ert pris mot mitt, Nu är ingen här så skön, så skön som jag. Plocka vill jag dig, du strandens guldcitron, Skaka ned från trädet, gröna äpple, dig, Slå och bärga vill jag dig, oslagna äng, Skörda åter vill jag dig, oskurna korn, Sen, okyssta flicka, vill jag kyssa dig." Flacka fält, hur djupt du mig bedröfvar!
Och obemärkt och tyst hon rinner Och snart sig tagen upp hon finner, Du lugna Merom, i Ditt sköt; Der strandens gröna skuggor hölja I vänlig skymning hennes bölja, Der ingen storm dess ro än bröt, Och flägten blott med silfvertunga Sin vaggsång får i hvassen sjunga.
Sådan skam, att hon andra dagen, det var en fredag och det småregnade, så att hon måste ta' den stora, gröna paraplyn och schal på hufvudet, att hon andra dagen gick åstad till hans hem, till hans högtuppsatta, rika föräldrar; sådan skam!»
De sågo, hur stigmannen drog sin kniv och bröt upp en torva ur jorden. Sedan gjorde han utan många omsvep en rätt djup skåra i Folke Filbyters framräckta arm och i sin egen. När bådas blod hade blandats i gropen, lade han tillbaka torvan på sin plats, så att gräsrötterna kommo i blodet. Väx, väx, gröna gräs, liksom vår vänskap! sade han.
Här ser jag aspen; bär den än mitt namn, I bredd med hennes, i den gröna barken? Här våra popplar; sina rika grenar De slingra kring hvarandra än som förr. Den ena skall beteckna mig, den andra Beteckna Minna; afgrundslika lögn! Men jag vill vandra längre, jag vill se Det ställe, där jag tog farväl af Minna, Då hon gick hem att i sin jungfrubur Förgråta tiden af min bortavaro.
Lundstedt mottog med rörelse de stora vackra gröna tiorna och tryckte patronens hand, viljande säga något som ej kunde komma fram, medan handelsmannen sakta sköt honom ut genom dörren. Det är bra, det är bra! Gå nu och säg adjö åt frun och kamraterna, jag tror att Svärdsbron har brått att komma hem.
Det var alltså gruvan... Rädd att låta fascinera sig av denna mörka, gröna glans slet han sig med våld från platsen och fortsatte inåt skogen, där vägen nu smalnade av till en starkt sluttande gångstig. Skogen teg omkring honom. Men långt bortifrån, långt nedifrån hördes ett regelbundet och tungt stönande, suckarna från en jätte, som vrider sig i sömnen. Tomas stannade och lyssnade.
Dagens Ord
Andra Tittar