Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 11 juni 2025
Hermione visste icke, att denna välvilliga önskan kunde såra och förbittra Klemens. Den överspände ynglingen steg upp och lämnade henne. Och från den stunden var hans håg att med Hermione samtala i religionssaker försvunnen. Han ansåg henne, liksom sin fader, för alltid förlorad för sanningen och ljuset. Han drog sig åter tillbaka inom sig själv och sökte den ostörda ensamheten.
Och likväl måste dessa naturens gunstlingar, just till följd av denna harmoniska själsbildning, förr eller senare komma i ett missförhållande till världen, i en strid med den existerande verkligheten, som skall beröva dem deras lugn och förbittra deras liv, medan vardagsmänniskorna vandra sin bana i fred och förstå att begagna varje omständighet, som möter dem, till sin fördel och bekvämlighet.
Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord, på Gud förtröstar jag och skall icke frukta; vad kan det som är kött göra mig? Beständigt förbittra de livet för mig, alla deras tankar gå ut på att skada mig. De rota sig samman, de lägga försåt, de vakta på mina steg, ty de stå efter mitt liv. Skulle de räddas med all sin ondska? Nej, slå ned folken, Gud, i din vrede. Du har räknat min flykts dagar.
Det skulle alltid sitta kvar liksom en brodd af misstro; nu skulle lögnen komma in mellan dem. Då ville hon hellre gå sin väg, ensam ut i den vida verlden. Verlden var så stor, der fans nog rum för dem alla alla tre utan att de behöfde korsa och förbittra hvarandras lif. Så hade då hennes blinda kärlek fört henne hit ut i den yttersta ensamhet. Bäst att icke träffas.
Eusebia återvände till Korint, provinsens huvudstad, där hennes Annæus Domitius i sin egenskap av prokonsul över Akaja levde och verkade. Hon hade föresatt sig en svår uppgift: hon ville omvända honom, återföra den arme avfällingen i den rättrogna kyrkans sköte. Hon hade svurit att med alla möjliga konster, som stå en from kvinna till buds, förbittra hans liv för att därigenom förbättra det.
Men hon dröjde längst vid de sista dagarnas stilla frid och vid den kärlek hon så sent fick smaka. Underligt. Medan hon så, bit för bit, genomgick sin mors lif så långt hon kunde minnas tillbaka, försvann ända till sista skymten af agg mot henne der bredvid, som bidragit till att förbittra det, och hon tyckte sig se den sorg de båda genomgått som ett fast band förena dem ännu efter döden.
Vid sig själf då talte flickan: "Anlet du, som gör min oro! Om jag visste, ljusa anlet, Att åt vissna gubbens kyssar Dig ett oblidt öde ärnat, Ville jag i gröna skogar Strax all bitter malört plocka, I dess bittra saft dig bada, Att den gamles kyss förbittra.
Skall ej samma fruktan städs Ditt lif förbittra, tvinga dig att styra så, Som nu du styr? Förtrampas måste hvarje vän Af våra forna kungars ätt, utrotas all Tillgifvenhet för denna, förrn du härskar trygg. Hur blir det möjligt? Vargens spår i skogens djup, Den vilda björnens gömslen kan du spana ut; Men huru spåra kärleken, där osedd han I mänskors ådror flyr, i deras hjärtan göms?
Det skall förbittra det förnäma patrasket ända in i hjärteroten, då de få höra, att jag ger deras giftassjuka dotter fan och utväljer Johanna Brant till min brukspatronessa. Grevinnorna, friherrinnorna och nåderna, som för sina döttrars räkning spekulerat på min person och min förmögenhet, få stå där med långa näsor. Och hon, den oförskämda, som vågade avvisa mig...
Dagens Ord
Andra Tittar