United States or French Southern Territories ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han hade själv gjort något liknande, då han gett Rose frimärkena... Vad han varit lycklig då! Han hade gett henne frimärken. Och så hade de kyssts. Och hon hade spelat piano på konditoriet. Varför hade han inte tyckt bättre om att kyssas? Han ångrade det nu. Och varför hade han skämts, när hon spelat piano på kondis. De skulle ha kyssts, kyssts, kyssts, till dess han en dag sköt sig...
Tala om det för mig! Jo, för att ge dig de där frimärkena begick jag en dumhet. Hon såg på honom: Så du pratar! Nej, det är sant! Berätta! I detta ögonblick flög lögnens furste in i Stellan. Det föreföll honom med ens, när han såg hennes spänning, att historien med frimärkena ej var tillräcklig i sin verkliga gestalt. Den var alltför enkel, alltför barnslig...
Hennes förslag hade väckt till liv inom honom någonting, som han ännu ej riktigt kunde reda ut, men som på ett oförklarligt sätt förband sig med två andra förnimmelser: känslan av att han skulle bli rik och att han älskade Rose. Det tog honom en hel dag innan han fick full klarhet i detta dunkla sammanhang mellan Rose, rikedomen och frimärkena. Och så med ens visste han vad han ville.
Den var lika lång som en av hans egna önskelistor till julen. Han frågade, med ett kort tonfall i rösten: Ska du ha allesamman ? Nä då! Förstår du inte. Bara ett iblann. Då och då. De skulle va så stilit. Han nickade en smula tvärt och avmätt och stoppade listan i fickan. Han var inte längre glad. Han anade att någonting skulle hända. Han ångrade att han gett henne de 100 sorterade frimärkena.
Naturligtvis: han hade gett bort saker förr: julklappar till pappa och Kerstin och farmor och morfar. Men då hade han alltid väntat sig någonting annat och dyrbarare i gengåva. Men här väntade han sig ingenting alls Tanken att gå in i butiken och köpa frimärkena för att helt enkelt ge bort dem var så ny för honom, att den föreföll honom syndig.
Och så ga ja frimärkena till en flicka i dansskolan för att hon samlade frimärken. Farbror Ekenström visslade till, en lång, utdragen vissling: Ack, ack, den gamla historien. Das ewig Weibliche. Och så kom du i klistret? Ja. Och så vågar du inte be din pappa? Nä! Jag förstår dig, unge man. Gud bevare din utgång och din ingång. Sådant talar man inte om för pappa.
Flera gånger hade han handen nere för att ta upp det. Men det fanns alltid någon i närheten. Till sist såg det ut, som om han inte alls skulle kunna ge henne frimärkena. Lektionen var redan över. De stodo åter ute i kapprummet och krängde på sig ytterplaggen. Han blev allt oroligare.
Stellan vände och vred sig, han lovade henne att detta var sista gången han skulle tigga henne om ett enda öre, men det var alldeles nödvändigt, att han skulle ha frimärkena i dag, annars var det alldeles säkert någon annan som köpte dem. Han fick de tio örena och sprang till Antonia Perssons. Han blev stående utanför en lång stund.
Och här, i ensamheten, blev det så småningom klart för honom, att om han gömde pengarna till nästa lördag, skulle han ha femtio öre. Han skulle då kunna köpa kuvertet och ha femton öre över till två bakelser. Han funderade en stund längre och kom underfund med att om han tiggde tio öre av Kerstin skulle han kunna köpa frimärkena med samma och så kunna behålla tjugu femöringen nästa lördag.
Men när han nu denna lördag stod med silverslanten i sin hand, slog den tanken plötsligt ned i honom: Om jag hade tio öre till, skulle jag kunna köpa kuvertet med de hundra sorterade frimärkena. Också denna tanke var ny för honom, och i stället för att störta till J.P. Anderssons konditori gick han in på sitt rum och funderade.