Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 26 juli 2025
Skaran bestod af en liten flock på sju barn, hvilka ensamma vandrade fram genom utarmade, vinterödsliga bygder. Ingen far eller mor följde dem åt. Sju stycken utmärglade små, och den, som liksom förde dem an, var bara på trettonde året. Han hette Ante, egentligen Anders. Barnen kommo från Frostmofjället, där frosten också farit hårdast fram vid gårdarna.
Den fullständiga likgiltighet, som alla tycktes visa den ensamma nunnan i den blåsiga natten, smärtade henne till sist också mer, än om hon skulle ha överraskats av en förundrad hälsning.
Hur vi dämpade våra röster, som fruktade vi att störa henne, vilkens öron icke kunde nås av något ljud! Mina gossar syntes mig plötsligt som ett par jämnåriga, vilka ensamma hade delat allt och förstodo allt. Det var ingenting underligt för dem, att mamma skulle gå till Sven. Det hade hon ju själv så ofta sagt dem.
Men då vi blevo ensamma, sade jag till Anna-Clara: Det är verkligen en stor skandal att du inte kan simma du som bott så länge här ute i skärgården. Jag kan simma tre tag , sade Anna-Clara, bara jag känner botten med fötterna. Du skall simma utan att känna botten. Och vi skola börja lektionerna genast! Badhuset på ön är mycket gammalt och mycket förfallet.
Vi hafva sett, att alla jordens folk samlas af "bröderna" och af änglar, antingen dessa blifva får eller getter. Getterna gå till sitt straff, och fåren, som få lif, som blifva frälsta, blifva ensamma qvar med de andra frälsta skarorna. "Logen skall blifva ren." Matt. 13:30, 41, 43.
Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och Johannes och förde dem ensamma upp på ett högt berg, där de voro allena. Och hans utseende förvandlades inför dem; och hans kläder blevo glänsande och mycket vita, så att ingen valkare på jorden kan göra kläder så vita. Och för dem visade sig Elias jämte Moses, och dessa samtalade med Jesus.
Och när vi tre sådana stunder sutto ensamma, tänkte vi alla på, vad som väl försiggick bakom den stängda dörren, där min hustru arbetade sig allt närmare och närmare den gräns, där livet upphör, kämpade sig fram emot döden. »Vet ni vad mamma lider utav?» sade jag en dag. Olof såg bort utan att säga något, men Svante svarade: »Ja.» Jag hade för övrigt icke behövt fråga.
Han lovade att komma, och sakta gick jag åter upp för trappan, i vilken ljudet genom de öppna dörrarna från sjukrummet nådde mig av min hustrus andetag, vilka tycktes härska ensamma i hela det tysta huset. Då såg jag Olof, som stod stilla i trappan och tycktes lyssna. Jag lade min hand på hans axel och tänkte gå förbi honom. Men gossen hejdade mig. »Varför snarkar mamma så underligt?» sade han.
»Ja, men när hon nu inte har någon annan än mig!» kom det i irriterad ton från den vrångsinte sonen. »Hennes far är död och andra anhöriga har hon inte.» »Nå-ja! Än se'n? Det fins många som få vara ensamma och lefva ändå.» »Ja, men om hon nu inte kan! Det är barnsligt, men jag skall anse det som en skyldighet att ta mig af henne. Ja! Det är dilemman.
Jag trodde så visst, att Gud hade bönhört mig, och det var det jag talade med lille Sven om, när vi voro ensamma, och ingen kunde lyssna till våra ord. Men nu, Georg, nu går han ifrån mig. Nu vet jag, att allt det andra, allt det, som du aldrig har vetat förrän nu, skall komma igen, och nu vill jag bara att du skall förlåta, för all sorg jag gjort dig och all sorg jag gör dig nu.
Dagens Ord
Andra Tittar