United States or Cyprus ? Vote for the TOP Country of the Week !
Om generalagenten är damerna Theanders vän, det vet jag inte, men nog tycks han ha varit påfallande vänlig mot den stackars flickan. Vad flickan beträffar, fortsatte generalagenten sitt försvar, så var hon ett utomordentligt liderligt litet stycke och fullfjädrad redan i boet, fast damerna Theander partout vill tro motsatsen. Hon var en skandal för vårt kvarter och hela gatan.
Den som dröjer att taga ungarna finner boet tomt. Jungfruns sinne älskar den raske, icke den bleke sjuklingen och bort for hon med den rike friaren från södern". Ynglingen teg, men den gyllne brudgåfvan som låg i hans hand krossades till smulor, som trängde in i handen i det han trädde ut genom dörren för att återvända hem. Han märkte det ej. Vid ynglingens sida gick Kalmatar den bleka jungfrun.
Och nu ska jag säga dig min hjärtans mening: kan hon förljufva ditt unga lif i din ålders dallrande höst, så har både hon och du min välsignelse. För detta är en glad, en välsignad dag. Hennes systrar ha alla flugit ut ur boet: min välsignelse har följt dem och lagt sig öfver dem som en molnstod. Hon har ett hjärta. Ett hjärta för sin far.
Var det en följd af den lätthet, som i allmänhet är morgonen egen och som meddelar sig åt lynnet eller af dagens väntade fröjder, alltnog, öfversten syntes i en ovanligt ljus stämning, öfver hans panna låg ingen sky, hans läppar myste ofta, och hans händer sväfvade öfver dokumenterna som en fågels vingar öfver ungarna i boet.
De kraxade som brandvakter, råa och skråfliga i rösten. Genast började de gorma om råttor och fågelägg, och flögo snart bullrande ut ur skogen. Skatorna tittade ut ur det högt i en talltopp skickligt hopfogade nästet. De fingo ej näbben ur boet förrän de skrattade. De skrattade åt att en räf långt borta tagit en hare och blifvit skrämd så, att han lämnat lite kvar till frukost åt dem.
Vid femtiden vaknade gulsparfven. Med lenaste röst, knappt börbart, hviskade hon till maken: "är du vaken." Han svarade med ett sömnigt, mjukt: "visst är jag vaken." På en gång, invid hvarandra stucko de sina små hufvuden ut ur boet. Nej, hvilket jubel som bröt fram ur deras strupar när de sågo huru vår och sommar närmade sig. "S-i-r du", sade lilla honan. "S-i-r du att jag hade rätt.
I år blir inget nödår. Vi kunna skynda på med boet." "Och börja att tänka på ungar", kvittrade hanen. Så bröt jublet löst igen från dem, från små fåglar, som just anländt för att "se sig för": "Ingenstädes på jorden är det som här", ljöd det. "Se solen stiger öfver fjället. Snart stannar den kvar hela natten. Skogen är så vid. Vi kunna redan stanna här, nu som i fjol. Då fröso vi, då svulto vi.
När de nu spatserade, kommo de till ett sumpigt ställe; och der satt på marken en liten fogel, som insnärjt sig i gräset, kanske i någon snara, och icke slapp upp. Och den slog med vingarna och skrek så jemmerligen och dess små ungar i boet ofvanföre räckte ut näbbarna öfver kanten af boet och skreko alla så ömkligt.
Han klev därför mycket försiktigt fram till getingboet och tände en sticka för att sätta eld på rökoffret. Men i detsamma kom en geting krypande ut ur boet. Ahlbom såg getingen, såg den utan blida ögon och tog för givet att getingen såg honom på samma sätt, och som han alltid hyllat principen att det är bättre att förekomma än att förekommas slog han till.
Men boet var godt att ha. Vi ta' det igen, vi ta' det igen. Sol och vår. Intet nödår. Sol och vår!" På olika dialekt och i olika melodier klingade från små fågelstrupar, "sol och vår", bo och ungar"! Långt, långt inne i skogen hördes det. Barnen lågo stilla och lyssnade. De hörde huru orren spelade, och visste väl huru lustig han såg ut, när han till spelet dansade rundt, rundt.