United States or Andorra ? Vote for the TOP Country of the Week !
Varm på fästet lyste vårens sol, Öfver fälten dagg och fjärlar blänkte, Och på ängen stod en ung viol. Vet du, hvad den täcka blomman tänkte? Jo, hon tänkte: O, hur ljuft att här Lefva, tjusa, hoppas, le och njuta! Du, som mig i ljus och färger klär, Låt min blomning aldrig, aldrig sluta! Så hon bad. Var det en fåfäng bön? Var det fröjd, hon sökte, eller smärta?
Till häst den starke Douglas drog, Framför sin krigshär han; Hans rustning blänkte såsom glöd, Ej fanns hans öfverman. "Säg", sade han, "hvad folk är ni, Och hvem är den, er för? Hvem gaf er lof att jaga I park, som mig tillhör?" Den första man, som gaf ett svar, Lord Percy själf var den: "Hvad folk, det säga icke vi, Ej heller hvilkens män; Men vi jaga här i parken; Vill du det hindra än?
Hon ville kyssa honom, men huvudet var så litet och besynnerligt, det vita ansiktet blänkte fram och försvann i famnens mörker som mareld i en svart tjärn. Hon tryckte munnen in under hans öra, kysste och viskade: Inte trodd' Basse jag ville göra'n illa? Inte? Inte? Inte? Du ville dö mig, svarade gossen, lugnt och fastställande. Tänk på länsman! viskade sväran. Ocken vet om han sover, filurn!
Solen hade varit uppe en kvarts timme, men ännu ej hunnit över tallbackens toppar för att slicka daggen ur gräset; viken låg spegelblänk infattad i den nu blekgrönskande vassen, där de nykläckta andungarne hördes pipa mellan de gamla ändernas snatter; trutarne fiskade löjor därnere, seglande, stora, vingbreda, snövita som kyrkans gipsänglar; i källareken hade skatorna vaknat och skvallrade och schattrade om de många skjortärmarne de sett nere på stugbacken; göken guckade i hagen, brånande, rasande som om begärens tid vore på slutet, när han skulle få se första hösåten; kornknarren arpade och snarpade nere i rågåkern; men på backen sprang rackan och fägnade gamla bekanta, och skjortärmar och lintygsremsor blänkte i solskenet, sträckte sig över kaffebordet, där koppar och fat, glas och kannor skramlade under det trakteringen pågick.
Allt av järn i gudahovet var hamrat av besegrades vapen, men av järn var ändå det minsta. Till och med på väggarna blänkte allestädes guldplåtar bakom facklorna, men taket var så nedsotat, att det liknade en vinternatt utan stjärnor. Blot-Sven vek upp ärmarna och tog små köttstycken efter den offrade hästen och gick omkring och matade gudarna.
Den tillhörde fröken Alma Hagberg från Malmö. »God dag, Ni», sade han i det han slog sig ner vid hennes sida. »Goddag.» Helsningen vexlades hviskande; den lille samhällsförbättrarens glasögon blänkte redan hotande uppe från katedern; det var omöjligt att få mera sagdt. Men William satt och undrade.
Jag vill er ju alla så väl, viskade Valdemar förskrämt och knappast hörbart. Men så blänkte det till i hans ögon. Ja, jag skall alltid trampa på kedjorna, sade han. Då kom skaran åter i rörelse och drog honom under högt jubel med sig utåt fältet. Algot Brynjulvsson sprang fram ur sitt gömsle och ropade, att ingen ostraffat finge röra ens vid kläderna på en kronad konung.
Ack ja, kaffet! suckade Bertha melankoliskt. Jag fruktar det kommer för sent . Hvad det smakade läckert, kaffet vid den lilla stugan, der solskenet blänkte på den hvita servietten och speglade sig i den blankskurade pannan.
Mäktiga toner ljödo på långt håll emot mig. Vädret var det härligaste, solen sken klart, sjön blänkte, träden voro fullöfvade, och den molnfria himmeln hvälfde sig hög och mörkblå öfver oss. Festklädda människor skyndade förbi mig; de hade försenat sig likasom jag.
Helvetets bål dånade nog under gravarna, och borta på sandåsen skymtade groparna sedan helge torsdag, då häxmästarna haft fullt upp att sköta. Men på åkrarna syntes kors vid kors med den dödsbleke, fastnaglade frälsaren. På de tjärade, brunsvarta ladorna, där säden skulle vattenstänkas på vårfrudagen, blänkte mariabilderna.