Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 11 september 2025
Han var så snäll mot den, att den efter några dagar sprang och gömde sig, så fort han närmade sig. Lya gav honom många bekymmer. Den var hans, riktigt hans. Och ändå kunde han ej få den att göra, vad han ville. Den sprang sin väg, den slingrade sig från honom som en ål, den tjöt, den bet honom. Lya beredde honom den första verkliga kampen med ett annat levande väsen.
Han var vid strålande lynne och berättade, bara berättade. Och han bet icke för hvad han sade, här var det naturligt att han talade fritt. Lägg er hand på min! sade han alldeles omotiveradt. Naturligtvis gjorde jag som han bad, men efter en stund tog jag min hand bort igen. Jag ville icke trötta. Och så har jag en känsla af att vara så ful.
Ja, den som kunde tro, ändå, och inte bara vara mörkrädd! Kunde det tänkas att den där i spegeln var mörkrädd? Å nej, han fruktade snart ingenting. Du inbillar dig bara att du är rädd! Han bet ihop tänderna och såg prövande på sin egen bild.
Kors i jissi namn! upprepade Ludwig för tredje gången; tillade: Det här skulle Jan-Petter ha sett! Bet sig i tungan, ty fru Olga brast åter i gråt. Eros var eller hade varit en grekisk vas, en vit lekyth. Jan-Petter hade köpt den av en parisisk antikvitetshandlare för 10,000 frs. Kännare, som besökt Larsbo, hade kallat den sällsynt i sitt slag, ty Eros brukar ej förekomma på dessa gravvaser.
Carlsson skummade, och letande förgäves efter tillmälen, satte han knät på bröstet och kindpustade den slagne, som spottade och bet omkring sig, men slutligen fick en näve strö för munnen. Nu ska jag skura truten ren på dig! och med halmtappen tagen ur dyngstacken gnuggade han den slagne, så att näsan gick i blod.
»Är det bensin i tanken?» frågade han. »Nej», bet agronomen. »Det är bensol! Och nu ringer jag till stan efter en montör.» Diskussionens vågor gingo högt under vägen tillbaka till hotellet.
Han var icke någon penningutpressare, icke någon blodsugare. Men var han drog fram, mötte han elakt stirrande ögon och hångrin. Därför vande han sig vid att gå med halvslutna ögon. När han mötte många människor, blundade han, och hans gång blev vacklande. Han bet ihop tänderna och bugade sig, snett och otympligt, men djupt och hastigt, så att ryggen jämrade, hela den lilla kroppen jämrade.
Han bet ihop tänderna, men lemmarna krampade sig kring kvävda skrik. Och plötsligt sträckte han fram båda händerna, tog moderns förkläde, torkade sig i ansiktet, skavde och gned. Vart ska du gå? upprepade mor i Sutre. Han sade: Jag går väl till ögårn. Där ska ändå plöjas. Vill du ha matsäck med dig, eller ska jag skicka? Det är bäst I skickar, för jag går genast. Men
Stellan satt alldeles stilla. Heta tårar rullade nedför hans kinder, medan han bet tänderna samman över en viskning: Jag älskar dig, mamma, jag älskar dig Ja, å så dog hon. Stackars, stackars salig frun. Och ja vet inte, hur många gånger hon sa till mig: Varför ska jag dö så ung, Kerstin, varför ska jag dö Å så ba vi till Gud, sali frun å jag å ja läste för henne, när vi va ensamma
Min moders söner blevo vreda på mig och satte mig till vingårdsvakterska; min egen vingård kunde jag icke vakta. »Säg mig, du som min själ har kär: Var för du din hjord i bet? Var låter du den vila om middagen? Må jag slippa att gå lik en vilsekommen kvinna vid dina vänners hjordar.»
Dagens Ord
Andra Tittar