Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 16 oktober 2025
Den slogs bara mycket sorgesammare på strängarna, än han lärt sig att sjunga den, och lät som en oändlig klagan. Han lutade huvudet in mot väggen och stod på det sättet, under det att harpspelet blev allt fylligare och rikare, och han tänkte varken på att giva sig till känna eller att akta på sin säkerhet.
Småningom dock höjde sig klangen, i rikare växling Fyllde sig takterna ren, och en sång, af den åldrige älskad, Ljöd till strängarna klart från den sextonårigas läppar. När från hans ungdoms tid de i vänligt minne behållna, Krigiska orden nådde på nytt hans öra i sången, Tömde han glaset och bragte i vaggning åter sin gungstol.
Han gick ut och skaffade sig en kälke, och den ställde han i närheten. Sedan gick han med sin harpa till brygghuset, och där beströk han strängarna med mjöd och hällde ymnigt med skum ovanpå. Därefter lade han harpan på snön ett stycke från tjuvkällaren och lockade sakta på getterna.
Hon hastade opp ur sängen, så att jag endast hann löst kasta öfver henne klädningen. I samma ögonblick stod hon vid harpan och omfattade den med båda armarna; men hennes händer föllo ned utefter strängarna och framkallade en sakta dallrande susning, under det hon sjelf nedsjönk i knäböjande ställning, med hufvudet mot harpan. Hon var så stilla, ej en suck, ej ett ljud.
Hur olika, hur dött allt mot förr, trots ädelstenarna och de gnisslande strängarna! Svalgångens torftighet och det förfallna huset! Ingenting påminde om de stränga belätena på ekstöttorna i jarlagården. Månne det fanns en enda lycklig i den sjungande och skrattande flocken? Jo, en enda, Glimma. Men bland de andra?
När jag kommer i stugdörren, skrika barnen och kvinnorna ropa att min svarta kåpa är ett stulet bårtäcke... och det är min fröjd, kung Valdemar! Så skall en folkungagycklare hälsas. Jag ville vara en lokatt hellre än en människa, bara för att få leva i skogarna och skrämma. Sitter jag ibland och gråter, när jag ensam rör strängarna, då är det för att jag hör Yrsa-lill vid bäcken.
Det var hela hans förflutna liv, som rullade upp sig för mina blickar. Först flöt ett adagio fram stilla och fridfullt, som barndomens dagar. Ljusa gestalter stego fram, ty tonerna togo form, och bland dem en kvinna, mild och helig, som minnet av en moder. Tempot ökade sig, och en virvlande vals hoppade fram över strängarna, så att det kvittrade om fiolen.
Men hon tvärtystnade, det ryckte till i ansiktet, som om det snuddats av slag. Hon stödde sig mot dörrposten. Vad är det nu då mumlade hon. Jag går min väg, skrek han, jag går min väg, jag går min väg. I stallet strök Träsken stråken över strängarna, stämde upp en menuett. Vart går du då? frågade mor i Sutre. Men han bara skrek: Jag går min väg, jag går min väg, jag går min väg
Sakta spelte han först, försökande; men om en kort stund Fyllde sig tonen, och takterna rullade snabbare, hastigt Tvang han ur strängarna ljud med en svingande stråke; på en gång Klingade bas, kvint, alt och tenor: vid hans sida förstummad Gapade grannen och sänkte fioln; men till stormande ifver Växte de dansandes lust.
Dagens Ord
Andra Tittar