Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 23 juni 2025
Jag tänkte på de grymma orden: »Förbannad vare jorden för din skull» och på tillägget om den stackars jorden: »törne och tistlar skall du bära». Känslan av vad jag ägde och vad jag såg var mig så övermäktig, att jag fruktade att börja tala, endast för att icke röja min rörelse genom tårar, och på samma gång försökte jag återhålla mina egna tankar från att taga ordets form, för att icke synas patetisk inför min hustru.
Jag var bortrest en tid och fann vid min återkomst en sorglig förändring. "Stig in till min stackars Clara", bad fru Lingdahl, "så gick det med min flinka hjelperska!" Jag gick in till Clara. Hon satt på golfvet med en hop sönderklipta lappar framför sig och spritade och spritade med samma ifver, hvarmed jag förr sett henne arbeta. Hon helsade mig vänligt och uttalade sitt nöje af att se mig.
»Det är plebejiskt att själf vilja vara med om sådant», försäkrade frun, »man gör mycket mer godt, om man icke blandar sig i sådant där, utan endast hjälper genom andra... Så fort man sätter sig i direkt förbindelse med packet, blir det ett slags kurtis utaf, och det depraverar. Jag har haft mycket emot det, men ni vet, en stackars mor har så lite' att säga.
Det är där hon har lidit under det att jag pinades i Paris. Stackars, stackars min hustru! Är det straffet för brott som vi begått när vi lekt med kärleken? På aftonen vid kvällsmåltiden hände följande. För att hjälpa min dotter, som icke kan servera sig själv, vidrör jag hennes hand och det helt sakta i den vänligaste avsikt.
Men vi, som uppfostrats i en stads osunda atmosfär, kunde inte rätt uppskatta hennes oskuld och skulle tyvärr inte lära oss att förstå henne förrän det var försent. Snart nog blevo vi dock utledsna på alla hennes nödrop och tröttnade på alla de polismän, som begärde upplysningar om den stackars flickans själstillstånd.
Han beklagade den stackars kvinnan och föresatte sig att för henne vara den vän, som hon behövde för sin lycka. Skulle han redan i afton kunna förnya sitt besök och smyga till det hemliga mötet?
Han gick på i oändlighet, och när kyparne försökte avlägsna honom, hotade han att gå efter polis, under det att den stackars gäldenären satt där orörlig, stum, tillintetgjord som en fördömd, utskämd inför denna publik av konstnärer, med vilka han var mer eller mindre bekant. När uppträdet var över, frågade jag honom, huvudyr som framför en häxsabbat: Ett kors? Vilket kors för trettio francs?
Han talade då så att han darrade i hela kroppen och grät som ett barn. Omsider lyckades L. en dag få tag uti något passande för den stackars magistern. Man annonserade efter en person, kunnig i att måla likkistplåtar med vers på. Men inte kan jag göra vers, invände Nyberg, som helst ville bliva kvitt arbetet. Men jag kan, jag, ser herrn, svarade Lampa.
Der var i rummet ännu någonting, som borde roa honom, tänkte hon. Han var naturligtvis icke i den åldern, då man egentligen kan glädja sig åt ett julträd, men hon, hon, som var ännu äldre, hon hade så hjertligt gladt sig deråt. Han hade aldrig haft ett hem förut, stackars gosse.
Flickan tog fram ett tidningspapper, svepte den döda råttan däri och lade henne i lådan. Hon är allt söt ändå, stackars lilla råtta, sade gossen. Flickan tog lådan och bar den över bron ut på åkern. Hon satte ned kistan och började gräva i jorden. Varför ska hon begravas? frågade gossen. För det är synd om'na, sade flickan. Ska vi ösa vatten på henne? frågade gossen. Nej, det är bara när en döps.
Dagens Ord
Andra Tittar