Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 31 augusti 2025
Och dessa framfördes, några i sänder, med bakbundna händer av soldaterna. De strävade emot, de sökte slita sina band för att försvara sig, och när det icke lyckades, kastade de sig till golvet för att låta släpa sig till altarrunden. Deras förtvivlan gav sig luft i genomskärande rop, som blandades med den hjärtgripande sången: O Guds lamm, som borttager världens synder!
Hyllen Julianus Augustus! Dominus Julianus Augustus! Pylades steg av sin häst och böjde knä. Centurionerna och soldaterna följde hans föredöme. Man höjde svärd och sköldar i luften. Utefter linjen skallade ropet: Dominus Julianus Augustus! De från Akropolis nedtågande skarorna instämde jublande. Därefter kom ordningen till kristianerna.
Åsynen av Krysanteus vid Annæus Domitius' sida verkade några ögonblicks tystnad. Man undrade, vad detta skulle betyda. Under tiden bytte prokonsuln några ord med Pylades. Soldaterna öppnade dem väg tvärs över gatan. Ropet: leve prokonsuln! blandades med ropet: död åt ärkehedningen! Man hade icke många steg att gå för att hinna sluttningen av Akropolis.
Läsningen ändade som vanligt med uppmaning till ropet: leve kejsaren! Soldaterna instämde pliktskyldigst, prästerna hjärtligt, atenska folkets tillfälliga ombud tvunget eller av vana. En gammal borgare, vars mun teg, men vars hjärta kanske ropade: leve Julianus! vart av en fanatisk soldat nedstucken. Den gamle mannen hade gått ut för att skaffa läkarehjälp åt en insjuknad dotter.
Det upprörde henne att överallt höra soldaterna skråla »Marseillaisen» och till och med » Ça ira », sånger, vilka hon lärt sig att avsky som hymner till djävulen, att behandlas med den affekterade, näsvisa oförskämdhet, som »patrioterna» ännu ansågo för sin plikt att visa en cidevant noble , en från »Vendée»; att i värdshusstugorna, där hon och Valentine, med de ömma fötterna insvepta i för tillfället lånade täcken och filtar, sutto vid elden och värmde sig, medan hästarna ombyttes, vara tvungen att höra på alla möjliga råheter och okvädinsord mot Bourbonerna och emigranterna.
Dessa ord mottogos först med överraskningens tystnad, därefter, från de avlägsnare delarne av kyrkan, där ingen kunde utpeka majestätsförbrytaren bland de andre, med ett tjut av harm och missnöje. Tjutet upprepades, när soldaterna på Annæus Domitius' vink lösgjorde de fångna atanasianerna, som, när de kände sig befriade, föllo i varandras armar och tackade Gud.
Jag kommer att tala om hur jag, efter att under överhängande livsfara ha trängt fram till fronten och bevittnat de gräsligheter som ägde rum där, avsvimmad sjönk till marken och upptogs av tyska ambulansen, om hur tyskarna voro som mammor för mig, om hur väl de behandlade alla, sårade, fångar och befolkning, hur de enkla invånarna i de erövrade distrikten hylla tyskarna med äreportar, och kalla dem sina befriare, och hur de fångna franska soldaterna fälla tårar över att de burit vapen mot en så storsint och ädel nation.
Ingen vek; där bröto med lugn soldaterna först fram, Bönderna följde och ropade högt och värjde sig vrede; Så de slogo sig sist med möda igenom och kommo Fram till ställe och ort, men många de lämnade efter, Träffade svårt af fientliga skott, och många de förde Sårade med, bland dem den tappre korpralen Johannes, Som, då han åtta gånger geväret laddat och åtta Bussar förgjort, sist träffades själf af en kula i benet Och af en redlig vän blef bragt på en kärra och räddad.
Men nu skulle linjeregementet bryta upp. De små soldaterna stodo väntande och blåste så mycket de vågade i sina frusna händer. Ändteligen ljöd kommandoropet: "Framåt marsch!" En allmän rättning öfverfor lederna, hvarje ansikte fick ett modigare utseende, fötterna höjdes, musiken föll in; men pipan allena, ty trumman låg, Gud vet hvar, med sin trumslagare.
Dagens Ord
Andra Tittar