United States or Gambia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Psalmer och slagdängor skrålades om varandra, och högt över oväsendet ljödo de outtröttliga ropen: Död at giftblandarne! Men bland dessa rop förnummos nu för första gången andra, i början höjda av några få röster, därefter av flera, slutligen tävlande i styrka med de förra: Död åt de hedniska hundarne, avgudadyrkarne! Ned med kristendomens fiender! Hämnd på ärkehedningen!
Krysanteus har smädat Kristus! Hämnd på ärkehedningen! Uppträden, som föreföllo under tåget till staden, läto ana, att nya elementer hade förenat sig med de förut verksamma. Massan började plundra. Köpmansbodarna, som funnos i de långa portikerna å ömse sidor vägen, uppbrötos och tömdes. Piræiska gatan utmynnade till torget. I dag låg en tung och mulen himmel över denna sköna, minnesrika plats.
Det var första gången han såg den atenske ärkehedningen, om vilken biskopen så ofta, än med harm, än med ömkan, talat till honom. Men bilden, som Klemens, på grund av biskopens ord, hade i fantasien målat av den bekante filosofen, överensstämde icke med verkligheten. Klemens ville tvinga sig upptäcka något hårt, övermodigt och självkärt eller demoniskt hos honom.
Klemens påminde sig åter, att Krysanteus var ärkehedningen, antikrists förnämsta verktyg och medhjälpare, ja, än mer hans lärare och den som förmått honom till avfall från kristendomen, och denna tanke, som ingav Klemens fasa, kunde han så mycket mindre förjaga, som tusen föremål i hans nya hem, de vanor, som där iakttogos, och Krysanteus' dagliga verksamhet måste påminna honom därom.
Petros hade ämnat bereda Krysanteus denna överraskning på själva hans dotters bröllopsdag, som nu icke vore avlägsen, ty trolovningen emellan Karmides och Hermione var redan firad. Karmides, sade biskopen till sig själv, var ett redskap, med vilket Herren genom Petros skulle ytterligare straffa ärkehedningen och hans dotter.
Kristianerna fingo veta, att det var ärkehedningen, som hade mördat deras dyrkade helgon. De omständigheter, som rättfärdigade hans handlingssätt, ansågo de för diktade. De uppfylldes av ett raseri, som dämpade deras fruktan för överhetens svärd.
Vem är han? viskade främlingarne och följde honom med blicken, tills han försvunnit i vimlet. Svaren ljödo: Krysanteus, arkonten. Den rike Krysanteus. Filosofen Krysanteus, ärkehedningen. Det sista av dessa svar kom från en kristian.
Läsaren torde från första kapitlet av denna berättelse påminna sig en man, som en vacker morgonstund gick över torget i Aten, medan handelsvimlet där var som livligast, och som då av olika personer utpekades som den rike Krysanteus, filosofen Krysanteus, Krysanteus ärkehedningen. Det är samme man, som läsaren nu ser uppträda i Delfi, störande den siste Apollonprästens ensamhet.
Åsynen av Krysanteus vid Annæus Domitius' sida verkade några ögonblicks tystnad. Man undrade, vad detta skulle betyda. Under tiden bytte prokonsuln några ord med Pylades. Soldaterna öppnade dem väg tvärs över gatan. Ropet: leve prokonsuln! blandades med ropet: död åt ärkehedningen! Man hade icke många steg att gå för att hinna sluttningen av Akropolis.