United States or Northern Mariana Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Man skall ju aldrig säga aldrig , derför vill jag blott skrifva, att jag troligen sent glömmer denna väg, en formlig rutschbana, slingrande sig i sådana böjningar, att vi stundom uppe i höjden sågo nedanför, men ändå bredvid oss antingen det vägstycke, vi nyss färdats, eller ock ett, som vi skulle befara. Och hvilken natur sedan!
Till sist kunde jag icke uthärda att skrifva utan satte mig att läsa i en af hans böcker. I början läste jag mekaniskt, utan att fatta ett ord, men småningom fängslades mitt intresse. Då hörde jag plötsligt i den hopplösa tystnaden en hård knackning på en dörr. Kunde det ha varit han? Nej, omöjligt, han skulle ha ringt i stället.
Det är icke heller för en blott yttre prydnads skull, som man infört bruket att skrifva och trycka hvarje vers för sig; seden grundar sig på en riktig uppfattning af versernas harmoniska individualitet.
Skall jag helt enkelt återvända till Tibble och skrifva till honom att jag väntat förgäfves, att jag har en förnimmelse, som om han kommit till mig endast af medlidande, han kan sända mig ett ord, om så icke skulle vara och jag kommer tillbaka. Men han skall icke sända mig det ordet, ty det enda han känner för mig är likgiltighet. Eller borde jag icke träffa honom en gång till? Tala ut en gång.
Ingenting annat hindrar mig från att resa hem, än fruktan för att han kan skrifva något, som skulle kunna förorsaka mig ett recidiv. I alla händelser skall jag se till, att jag kan arbeta eller åtminstone vara lugn. Nu är jag sömnig. Och jag tror, att jag kan sofva. God natt! Hur löjligt att taga af all stassen, som han icke sett! Puh, nej! Att försaka är visst icke rätta vägen till likgiltighet.
Att gå dit in till henne och söka henne som en löjlig älskare, nej, det kunde han icke. Återstod bara att skrifva bref. Och nu öppnas en korrespondens, som räckte ett år.
Hans ton, som hittills varit lätt sarkastisk fick med ens en anstrykning af fullaste allvar: »Ju mer jag läser dess mindre lust får jag till att sjelf göra någonting.» »Hur kan det komma sig?» »Jag ser hur tråkigt det är; och det pinar mig. Sådant vill jag inte skrifva.» Det lyste upp af glädje i moderns bruna ögon. Det var ju hennes egna tankar, som fingo ord.»
Hur kan ni göra era vänner ondt med att skrifva sådana bref? Han tvingade mig att äta. Och ändtligen blef han god mot mig, som om jag vore det stora barn jag är; han drog mig till sig och smekte mig och sade, att jag var dum, att jag borde läsa och arbeta, och att han skulle titta till mig, när han hade tid. Och så skrattade han, i det han tryckte mitt hufvud in till sig.
Man kunde väl inte begära att hon skulle hålla sig till en sådan tölp heller. Att folk kunde tala om kärlek! Att de kunde skrifva hela böcker och teaterpjeser om sådan smörja. Kärlek! Hvad var det! Ett eländigt mischmasch, som ingen klok menska kunde tro på. Nadja kom att tänka tillbaka på sina erfarenheter. Det var den der åsigten, som hade drifvit henne fram dit hon kommit.
En stund derefter satt hon vid sitt skrifbord och skref i sin »stora bok»; hon hade blifvit sin vana trogen: »Förlåt mig alla nykterhetens gudar; förlåt mig gamla bok, som bevittnar alla mina dårskaper och förlåt mig du författare att jag spiller min tid på att skrifva af, hvad jag kunde få läsa i tryck. Men jag kan icke vänta.