United States or Australia ? Vote for the TOP Country of the Week !
En ädel hand från skeppet räckte mildt Den tröttade sin hjälp. Och nattens döttrar, Den tysta sömnen och den lätta drömmen, Begrofvo snart hans lidande i frid. När nu med rosenläppar morgonrodnan Bebådade naturens vällust, dagen, Slog vandrarn opp sin blick och såg omkring sig Och såg sin hembygds länge sörjda kust, Och såg dess gröna, trädbevuxna kullar, Och såg dess blomsterklädda häckars gång.
Och de förde ynglingen hem levande och kände sig nu icke litet tröstade. Men vi andra gingo i förväg ombord på skeppet och avseglade till Assos, där vi tänkte taga Paulus ombord; ty så hade han förordnat, eftersom han själv tänkte fara land vägen. Och när han sammanträffade med oss i Assos, togo vi honom ombord och kommo sedan till Mitylene.
Det andra, okändt, tycks, från öster kommande, Mot Pelops halfö styra. Kreitons bankar ren Det lyckligt väjt och söker ligga opp förbi Galastors klippgrund; då, då brister seglet, slits Af stormens il i stycken, och mot hällarna Vräks skeppet redlöst, likt ett flarn, och sönderslås. I samma stund ser jag den djärfve fiskarns son I spetsen för en skara landtmän skynda ned Och hinna stranden.
När jag kom under blindskären, såg jag eld från skutan, som styrde rakt nordvart mot bränningarna i mörkret, som om den aldrig varit i vår hamn förut. Jag hann i tid fram och fick rodret i lä, och skeppet stack upp som en lax med bank och bränningar å sida, och så hade jag, så kvinna jag var, den glädjen att föra gamle herr Adolfs stora skepp oskadadt i hamnen.
Men icke långt därefter kom en våldsam stormvind farande ned från ön; det var den så kallade nordostorkanen. Då skeppet av denna rycktes med och icke kunde hållas upp mot vinden, gåvo vi efter och läto det driva. När vi kommo under en liten ö som hette Kauda, förmådde vi dock, fastän med knapp nöd, bärga skeppsbåten.
Att mig emotta; då, i detta ögonblick, Då stöttes våldsamt skeppet af dess styrman ut Och flöt från stranden. O, jag såg Eurysakes Förgäfves rasa öfvermannad, rasade Förgäfves själf, med böner och med klagorop Bestormande än gudars nåd, än människors. Snart var det enda föremål, som fäste än Min blick, ett snöhvitt segel blott vid himlens rand.
Och när han fått en båtsman till roret, tar han sin fiol och spelar för måsar och skälar, som lockade av de ovanliga tonerna skrika och böla var efter sin art, och tråda dans kring det mörka skeppet och dess dystra spelman. Det är inte något märkvärdigt han spelar likväl, bara gamla dansar och marscher de spelade i hans ungdom, när han såg glada ansikten och han sattes i högsätet.