United States or Macao ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men trampas vi i stoft och mull För Guds och för hans sannings skull, Och ställer världen vakter ut, Att göra på vår tro ett slut; Då blir du i vår barm en eld, Som genombryter våld och väld, Och styrker oss med mod och hopp Och för oss sist till himlen opp. Vi bedja i vår fåvitskhet, Ty ho är den, sitt bästa vet, Vi bedja om allt jordiskt väl Och glömma bort vår arma själ;
Gamla Kerstin höll till ute i köket, där hon tvättade strumpor. Han stod på stolen vid fönstret och talade i ett sträck till flingorna och snöflaken, tankar, som blixtlikt flögo genom hans hjärna, snabba som drömmar, liksom de utplånade ögonblicket efter. Till sist hade han ingenting mera att säga. Han såg på sin mor. Hon sov. Tidningen hade fallit ned över hennes ansikte.
Och både under och mellan sina äktenskap tog hon stickprov till höger och vänster och samlade en mycket stor erfarenhet, så att hon till sist känt män av alla sorters temperament, åldrar och storlekar. Men hela tiden hade hon en bestämd förnimmelse av, att hon aldrig råkat den rätte.
Broman lyckades dock rycka sig lös till sist, och fastän hans utseende var i hög grad förändrat var han fullt lycklig, ty han hade frimärket med sig när han sprang nedåt gatan, följd av Svensson med son, Jonne Bergström, Ville Andersson, originalgossen, en del av deras vänner samt ännu större del av gatans stenläggning. Till sist fick han tag i en bil, och undkom med livet.
Den fullständiga likgiltighet, som alla tycktes visa den ensamma nunnan i den blåsiga natten, smärtade henne till sist också mer, än om hon skulle ha överraskats av en förundrad hälsning.
»Jag var för outvecklad när jag sist såg honom för att kunna bilda mig något omdöme, men jag kan nu förstå, att han måste ha varit en väl skolad sällskapskarl.» »Han var mer än det; han var en djup och fin natur. Den som en gång fäst sig vid honom kunde aldrig slita sig lös.» »Du idealiserar. Nu efteråt.»
Då han kände en gränslös fasa för den sist komne anföraren, blickade han med en stum, hjärtgripande bön i sina mörka ögon upp till anföraren för den första truppen. Ett lätt slag på hufvudet och några obegripliga men med mildare stämma uttalade ord, var svaret på hans stumma bön. Sedan gick det vidare framåt.
Hon hade bara grälat i ett sträck. Nu såg Stellan på Kalle. Djupt nere hos honom låg en misstanke och värkte. Varför kom du inte när du sa tre? frågade han till sist med en trevande röst. Kom! Va menar du mä dä? Dä skulle just ha vatt snyggt om vi sprungit båda på samma gång. Vem skulle då ha krupit ut å räddat dig.
Det skulle komma besök i hemmet i dag, först skulle presten göra sin vanliga rond, derefter väntades några af Finas egna vänner för att hälsa på. Det var en lycka, att allt var så väl i ordning. Direktrisen var utrikes på föreläsningsresa, men underföreståndarinnan var på sin plats, likaså uppsyningsfrun, tvättföreståndarinnan, syfröken och sist och förnämst hon sjelf, Josefina Susanna Mäienen.
Hon talade om henne som småstädernas firade dansdocka, dröjde med ogillande vid hennes emanciperade idéer och hennes fallenhet för kurtis, berättade till sist med diskret förtrolighet att hon ändå, med alla sina fel och brister, skulle komma, att göra ett alldeles ovanligt godt parti.