Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 20 september 2025
Så till Möttönen han red, Såg blott styft mot sadeln ned, Höll sin högra hand vid brickan; Pipan, den låg glömd i fickan. Hvad han satt och tänkte på, Kunde ingen rätt förstå, Med sig själf blott höll han gille, Lät sitt folk gå, som det ville. När han kom till Lintulaks, Bad han om en halmkärf strax, Sökte sömn på all sin möda, Smakte ej en bit till föda.
Stor framgång är det enda, som förmår människorna att förlåta överlägsenheten. Och till och med nu ! Tro aldrig, att jag sitter fast i sadeln, så skicklig ryttare jag än tror mig om att vara. Förlorar jag blott en gång ett avgörande slag som det vid Marengo till exempel du skall få se, hur de skola falla över mig som en svärm skorpioner över ett lejon. Men varför skulle jag förlora?
Jesus, hjälp! viskade herr Svantepolk och grep sig om pannan. Konungens häst är för svag! Ett brak hördes och därefter ett tungt slammer. Innan någon klart hann uppfatta vad som skedde, stöttes Valdemar ur sadeln och låg raklång på marken med brutet spjut. Den okände sprang genast från hingsten.
Hela gårdsvallen var fylld av ryttare, och Ulva nickade åt honom från sin vita gångare, men stelt och främmande. Han går väl inte till ättestupan? frågade jarlen. Dit är stigen för hög och brant, svarade trälarna. Nu tänker han nog bara på att så länge som möjligt få se sina söner. Då hastade också jarlen förbi honom och sprang i sadeln.
Hästarna voro inga folkungahästar utan sönderhuggna av sporren, oryktade, magra, med leriga ben, hängande huvud och uppbundna svansar. Livkarlarna, som skakade i sadeln, voro bättre fotgängare än ryttare och håret var avnött på deras björnskinn. Främst red Valdemar på en brunröd bondhäst. Det hade varit strid och flykt med förlorade borgar och landskap allt sedan slaget vid Hova.
Folke Filbyter tog nu sonen med sig och red till Ulv Ulvssons gård. Vad Ingevald där fick se, hade han förut bara hört trälarna berätta om, och han blev tyst och försagd, redan där han satt i sadeln. Den sista biten av vägen var slätare och jämnare än golvet på Folketuna.
Den där hästen gör ett sällsamt intryck på mig; mördaren på sadeln och liket bakpå! GUBETTA. På den där hästen var det två bröder. JEPPO. Ja, så var det, herr de Belverana. Liket var Giovanni Borgia; den ridande var Cesar Borgia. Men säg, Jeppo, hvarföre mördade broder på detta sätt broder? JEPPO. Jag vill ej säga er det.
Därför kunde jag ej och ville ej röra hans tröja, Tog fastmera hans päls, som jag fann fastbunden vid sadeln, Löste den, klädde uppå och skylde hans skälfvande lemmar. Men då jag jämkat allt, ombundit hans sårade hufvud, Flyttat från drifvan hans kropp och ett skäligt läge den skaffat, Satt han och såg mig i ögat likväl och klagade högljudt, Liksom om något han saknat ännu.
Vill han kransar gifva dig och smycken, Skall han fånga våra bröders makar Och af dessa smycken ta och kransar. Lofvar han åt dig en ung slafvinna, Torde han min egen dotter röfva Och dig henne såsom lösen bjuda. Och den lifhäst, han dig vill förära, Är ju af Banjanis ras till skit dock." Panto så och svänger sig ur sadeln.
När han slutligen satt i sadeln och bryten lade tyglarna i handen på honom, sprängde han genast i väg, så fort den lilla lurviga hingsten förmådde med sin tunga och stötande börda. Trälarna följde efter honom, några springande, andra till häst, de flesta utan vapen. De hade glömt både ovänner och möjliga överfall och tänkte endast på att söka åt alla håll som jakthundar.
Dagens Ord
Andra Tittar