Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 13 september 2025
Här gick han nu och tänkte på fosterlandet, som i afskedets stund blef honom dubbelt kärare, men framför allt på sin flicka och den ljufva förbindelse, hvaråt han måst säga farväl. Regnet föll ned i strömmar och utplånade hennes namn, som han ritade i sanden. Allt detta jemte vågornas eviga brus stämmer hans lyra till ett synnerligen rent och varmt vemod.
Var har du varit hela tiden, Tomas, du måste säga var du har varit... Du har säkert varit sjuk, säg har du inte? Jo, svarade Tomas. Jag har varit sjuk. Båda sutto tysta. Kyrkklockorna ringde därute, och regnet droppade mot fönsterblecket. Om jag kunde tro dig, viskade Ellen. Tomas svarade ingenting. Hur skulle detta gå... Han måste ju bryta med henne Vad skulle han säga?
I Vassänden, en gård förstås, träffade vi ett turistsällskap, som ämnade i största hast besöka Jotunfjellen och så jaga tillbaka till Danmark. Damerna sågo nedtyngda ut i deras våta drägter och slokande hattar; under en af dessa igenkände jag en gammal bekant och fick i en hast en kyss, hjertlig, men våt af det norska regnet.
Jag såg gnistorna slå upp i mörkret kring hästens hovar, kände hur regnet lättade och märkte landskapet flyga mig förbi som ett mörkt skuggspel, och hela tiden satt jag och talade för mig själv ofattbara ord, vilka jag ej förstod, hur de kommo mig på tungan.
Och Mose gick ifrån Farao ut ur staden och uträckte sina händer till HERREN; och dundret och haglet upphörde, och regnet strömmade icke mer ned på jorden. Men när Farao såg att regnet och haglet och dundret hade upphört, framhärdade han i sin synd och tillslöt sitt hjärta, han själv såväl som hans tjänare.
Regnet föll fint och tät hela dagen; våra kamrater kommo på besök, klädda i sin värds snörskor, hvilka, tillika med deras berättelser, tydligt visade oss att de lefde på stor fot i hans säter samt att han var en äkta gentleman bland sätergutter.
V. Capitlet. Innehåll: Menniskans magt och hennes skepnads dägelighet upphöjas. Dock är äfven hennes lif flyktigt och vanskligt samt hon, liksom det ringaste, underkastad förgängelsen. Men då regnet var öfverståndet samlade de sig åter öfverst på berget, såsom sedvänjon var.
Det är en hop små grå kojor, utan ordning kastade bredvid hvarandra af ödemarkernas arkitekter, bönder som aldrig sett någon stad, och hvilka aldrig med sina bygnader eftersträfvat någonting annat än att nödtorftigt skydda mot kölden och skyla mot regnet de varelser, som skulle bo i husen.
Men druckna ögon hava icke märkt, att ett moln stigit upp i vindsidan. Det är icke större än en hand, men det är en stor svart hand som lägger sig tung över solen, och snart ser himlen ut som en stenkolsrök. En blixt öppnar en sluss, och nu häller regnet ner i de öppna festvagnarne. Inga paraplyn! Hovmarskalken är i förtvivlan! Signalera lokomotivföraren! Han hör inte!
Kom, låt oss gå vidare!» De fortsatte sin upptäcktsresa allt mer och mer intresserade. I fähuset fanns ingenting, de tomma båsen, af hvilka endast ett enda tycktes vara i bruk, skvallrade om det lif, som idislande kreatur här en gång fört, men äfven här hade tiden, stormarne och regnet ödelagt och förstört, utan att någon försökt att motarbeta förödelsens verk.
Dagens Ord
Andra Tittar