Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 4 september 2025
klagade Erlands hjärta med honom, och han lyssnade tankspridd till paterns utläggning av skalden, ehuru denna utläggning var vida saftigare vartill ej tarvades mycket än de träaktiga kommentarier av salig Maurus Servius, som stodo skrivna med rött bläck i foliantens marginal.
Hur kom det sig, att han stod här i en trappuppgång i ett främmande hus och stirrade på en tom mur och icke kunde slita sig lös... Det hördes steg nere i trappan. En ung flickas steg. Det var Märta. Hon hade gått fort och var andfådd och varm. Hon hade en slät mörkblå vårdräkt och något rött siden i halsgropen.
Huvudet sjönk, mycket långsamt, nästan omärkligt. Det mörknade för ögonen, men de ryckande tummarna såg hon alltjämt Jag tror I sitter och sover. Gästgivarn stod framför henne, stödd mot spisens järnstolpe. Ansiktet var blossande rött, överläppen uppdragen mot näsan. Hur är det med pojken? Gumman nickade: Han sover. Han gör väl det, sade gästgivarn.
Därpå hade han, enligt egen uppgift, upptagit liket i båten och rott hem, burit eller släpat den döda och svårt misshandlade kroppen upp till latrinen, där han efter ytterligare misshandel nedstoppat den sargade kroppen. Och när detta var gjort, hade anklagade, enligt egen uppgift, genast tagit båt för att söka länsmannen och angiva sig för brottet.
Trälarna hade genom att beständigt kliva över honom nött ut hans benkläder, så att knäna voro bara. Armbågarna stucko ut genom ärmarna. Röken hade färgat hans hår rött och svärtat hans ansikte. Därför logo alla åt honom. Modern ville ge honom en ny klänning till julen, men Björn sade, att han ingen skulle få.
Moabiterna hade nu allasammans hört att konungarna hade dragit upp för att strida mot dem, och alla de som voro vid vapenför ålder eller därutöver blevo uppbådade och stodo nu vid gränsen. Men bittida om morgonen, när solen gick upp och lyste på vattnet, sågo moabiterna vattnet framför sig rött såsom blod. Då sade de: »Det är blod!
Därefter tömde han sitt glas, fyllde det ånyo till brädden med mörkt rött portvin och tömde det åter i ett drag. Johannes Hall gick av och an i sin dubblett och rökte. Emellanåt stod han stilla och lyssnade: hördes det inga steg i trappan? Gardinerna voro nedrullade, och i kakelugnen flammade en stor brasa. Lampan hade han ställt ut i entrén. Han väntade Greta.
Agust lämnade dem, sprang in i sin trappuppgång, uppför trappan. Han var försvunnen en stund, då ett fönster öppnades. Det var han. Och i sin hand hade han något rött. Tror du mig nu då? Stellan såg på de röda banden. Han var stum, förkrossad av sinnesrörelse. De yngre rabulistbarnen stodo mitt emot honom, höga och högtidliga. Ej heller de sade något. Det arbetade våldsamt i Stellans bröst.
De möttes första gången på trottoaren utanför huset. Min dotter hade ett rött rullband. Hon grep ett fast tag i det, ty hon var övertygad om att den främmande pojken skulle ta det ifrån henne. Hon kände nämligen endast sina bröder. Men den främmande pojken tog icke rullbandet. Han såg på det och så sade han, i det han lyfte sin vita mössa: Jag heter Leonard.
Nej, han är inte där och inte i köket, inte i huset och inte i trädgården. Det blef ett sökande. Själfva doktorn blef orolig och steg upp ifrån bordet med supsmörgåsen i munnen. Där kom en fiskargumma ifrån andra stranden. Hon berättade att, då hon för en kvart sen rott förbi, hade hon sett »unge herrn» på båtbryggans yttersta kant.
Dagens Ord
Andra Tittar