Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 22 juni 2025
Det vilda skratt och det lamaragschugojim, som det mordiska helgonet utstötte, när det lyckats få tag om sin motståndares strupe, övertygade Klemens, att den ene av kämparne var Simon, och påminde honom, tillika med den smärta, han kände i sin hals, om det ohyggliga uppträdet i grottan och om den dödsfara, vari han nyss svävat. Fasan kom hans blod att stelna.
Bronsgubben och stadshotellet voro Abraham Björners verk på samma sätt som epidemisjukhuset var Elis Eberhards, tändsticksfabriken lille Kroks och Blekängen J. A. Broms'. Huruvida bronsgubben i någon mån påminde om Gustaf Eriksson Vasa är ovisst, men däremot är det säkert att Abraham Björner var en levande avbild av bronsgubben.
Härtill borde komma att ceremonimästaren vid sin högra hand förde, icke en stav eller sådant, utan något, som allegoriskt påminde om gillets äldre historia, då gillet var en sammanslutning för målskjutning. En bössa av gammal konstruktion vore nog det tjänligaste.
Hon riktade nu sin harm även mot Klemens. Hon påminde honom om sin höga rang i samhället och hans egen anspråkslösa ställning; hon ville icke emottaga förmaningar av en oerfaren gosse; hon skulle klaga för biskop Petros över hans opassande uppförande, såvida icke Klemens genast ville erkänna sitt fel och bedja henne om förlåtelse.
Blicken for snabbt över husväggen, kikade förstulet in i köksfönstret, fördjupade sig i vagnslidrets mörker, klättrade upp i den kala ektoppen, som obehagligt påminde om ris och aga, släppte sitt tag och föll rakt ned på Daniels oskyldiga huvud. Den pilten, sade greven sträckte ut sin ringbeprydda hand, den pilten skulle passa mig förträffligt. Jag behöver en drängpojke som är kvick och händig.
Men då påminde hon sig den oroliga blicken i tant Elins ögon och hvad Jenny sagt, och hon tyckte sig icke kunna handla annorlunda. När Bella hunnit öfvervinna den första tidens saknad, skulle hon nog bli glad igen och utveckla sig sjelfständigare, än hon kunde det under hennes inflytande. Flugorna surrade i fönstret, som stod öppet, och det var tryckande varmt.
Särskilt påminde han atenarne, att deras fäder voro de förste, som inrättade allmänna sjuk- och försörjningshus för fattiga, och han uppmanade dem att återuppliva detta deras fäders bruk i enlighet med tidens krav.
Men man var nu för tiden så van vid märkvärdiga testamenten, att många ej funno detta mera underligt än flera andras. Man erinrade sig, huru en massa sådana kapitalplaceringar ännu stodo oinlösta, samtidigt som man påminde sig den sista, som lyckligt bragts till fullbordan. Den rörde sig om konsten att flyga med ångkraft och mannen, som löste gåtan var en spanjor.
På aftonen den 3 Nivôse år IX (den 24 december 1800) hade Konsulatets societet, som blott nödtvunget och motvilligt rättade sig efter Republikens institutioner och, så fort tillfälle blott gavs, ostentativt reagerade mot dess traditioner, mangrant infunnit sig på operan för att denna första julafton i det nya århundradet höra Haydns »Skapelsen», som för första gången gavs i Paris. Längs logekanterna sutto redan damerna, väntande tillbakalutade i fåtöljerna, med juveldiademer på grekiska frisyrer och cachemirsschalar artistiskt draperade över halvnakna byster. Alla voro de där Madame de Staël, Madame de Contades, Madame Récamier, Madame Tallien, Madame Hamelin de, som givit glans åt det gamla hovet, åt »Coblentz» och åt Direktoriet, och som ännu försökte rivalisera med Förste Konsulns systrar och Konsulatets uppstigande unga stjärnor. Madame Bacciocchi var där med gyllene lagerkrans om pannan och guldbroderad purpurschal, som påminde om en romersk imperatorsmantel. Hon höll missnöjd ögonen riktade på »Paulette», som nu, åtföljd av flera herrar däribland hennes cavaliere servante för ögonblicket, Auguste de Montaigu trädde in i sin loge. Madame Leclerc var i rosenfärgad underklänning med överdräkt av sällsynt point d'Argentan . Hon hade i håret en krans av stora, skära rosor och inga andra smycken än pärlor på armarna och om halsen. I
Han stod i dörren till nöthuset med stävan och en tranlampa, som han av förvåning glömde att blåsa ut. Mest häpnade han över att den unga kvinnan bar en dräkt, som påminde om en nunnas. Han berättade dem, att de hade råkat vilse genom att följa bäcken nedåt i stället för uppåt, men han bad dem vänligt att stiga in och spisa med honom.
Dagens Ord
Andra Tittar