Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 9 september 2025
Jag klädde mig och störtade till proletariatets verkställande överdirektion. Den bodde i det där institutet, du vet, där de förr uppfostrade unga flickor. Nej, nu kan jag inte mer! Nu hör jag tydligt, hur det skriker i stämbanden, när jag talar. Försök! Bemanna dig! Det har bara gått sexton minuter, åtta och en tiondels sekund, sedan jag kom.
Vi gå naturligtvis dit ned, säger min kamrat. Vi gå längs en landsväg, stenlagd som en stadsgata. Det växer högt gräs emellan stenarna. Det är längesen man körde här. Efter ett par minuter stå vi vid en bro, som går över en liten å. Men bron binder inte längre samman två stränder, den skiljer dem åt. Vid vartdera landfästet går det en ribba över den, omvirad med taggtråd.
För att klargöra detta dängde Karl Johan till honom igen, så att han gick till vila ett par minuter på närmaste gräsmatta. »Det skall du ha för härom kvällen, din lymmel», röt Karl Johan. »Härom kvällen?» kved den andre svagt. »Jag har aldrig sett er förr.» »Aldrig? Försök inte. Jag känner nog igen er, det var ni, som antastade min syster härom kvällen och bar er illa åt, men ni kom undan då.»
Fröken Kerstin svarade icke. Hon satt stum med nedslagna ögon; blott en nästan omärkbar darrning kring överläppen vittnade om ett uppror i hennes känslor. Efter en paus sade konungen: Begär en nåd av mig! Kerstin Fleming höll en handske i sin hand; hon märkte icke att hon sedan tio minuter slitit den i stycken.
Jag hade sett en skymt af Alma då jag for förbi med snälltåget hon mötte vid stationen men det var bara några korta minuter och du kan förstå hur jag längtade efter att träffa henne riktigt Det är bäst att säga det strax: vi voro främmande för hvarandra. Alldeles främmande.» Fru Zimmermann lät brefvet sjunka. Främmande? Främmande efter knappt en månads skilsmessa.
Så här gick det till: Ringde upp stationen. Intet svar. Väntade i 3 minuter. Intet svar. Ringde på nytt. Intet svar. Du skall vara lugn, tänkte jag. Det tjänar ingenting till att bråka. Det blir inte bättre eller fortare för det. Ny signal.
Johan tänkte visst icke bara på den fattiga prydnaden; det hela var ett ögonblicks förströelse, två minuter af långa månaders sorg, och när det slutligen blef tyst i rummet och fadern sade: mamma är död, då var det tröstlöst. Han skrek som en drunknande. Hur kan döden vara så bottenlöst förtviflad för dem, som tro på ett återseende?
Vi hade hittills gått fort, så långt andedrägt och knä tilläto, och så stannat en stund; hästen var klokare. Han gick vid pass tio minuter eller snarare vissa steg, stannade så ett par minuter och flämtade; gutten följde efter kärran med långa steg, hvilade när hästen hvilade, gick när han satte sig i gång, och så gjorde nu äfven vi, till stor besparing af både tid och krafter.
Jag har icke en redig tanke; endast en vanvettig: kommer han eller kommer han icke. Maten står på bordet, men jag kan icke äta. Jag kan icke vara stilla; plågorna vilja döda mig. Jag går och går, sätter mig endast ned vid bordet och kastar dessa rader på papperet, går så igen. Gamla Elsa, vi vilja kväfva vårt skri. Ingen skall veta, hvad vi lidit. Tio minuter öfver nio.
Han drack sitt té i gästrummet en trappa upp på kontoret, men var nervös och otålig intet att undra på, då han om få minuter skulle stå vid sitt mål.
Dagens Ord
Andra Tittar