United States or Martinique ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hon var om möjligt ännu mera tyst än eljes; och hon föreföll så blek i månskenet, men de två vackra troskyldiga ögonen hade fått ett djupare uttryck, som om hon för första gången sett sitt eget lifsöde i ansigtet. Det började glesna på bron, mostern svepte sig huttrande in i sin sjal och längtade efter sin varma säng, men hade icke hjerta att störa de unge.
Geten idisslade dagen lång med halfslutna, dock seende ögon. Silfverrofvan, som satt på en kvistknagg på trädstammen pickade igenom timme efter timme. "Månskenet" tog af och svalkades, sjönk in i rosenröd aftonrodnad. Det blef till bleka intet. Och alltjämt sofvo barnen.
Kajsa var ögonskenligen af samma slag som hans mor, och Nadja hon var ju hennes dotter. Det var så stilla. Han hörde de båda sofvande qvinnornas andedrägt. Månen steg röd upp vid horizonten, bleknade, då den kom högre upp, och sände snart en gul stråle in i det låga rummet. Bredvid fönstret, belyst af månskenet, låg fadern i sin fållbänk. Bruten, gammal, olycklig.
Min älskade släppte mig och såg upp mot den mörka fönsteröppningen. Så vände han sitt ansikte mot mig, men såg åter bort och makade sig ett stycke ifrån mig. Vi sutto där i månskenet, tysta. Jag vet inte hur länge, men länge. Äntligen reste sig min älskade och utan att se på mig, sa han: Här sitter du och därinne ligger din far. Vem vet? Kanske dör han just nu.
Har den där icke något ondt i sinnet mot oss, så har han det mot någon annan. Huh, det är så hemskt och dödstyst i månskenet. Jag vill sjunga min visa. I stugan väfver vännen, jag håller så kär, för sakna'n så häftigt väfven lider. Min fader mig gaf vid vårt afsked sitt gevär, det är ifrån konung Göstas tider.
I det vita, svaga, ovissa skenet hävdes och sänktes taket för varje andetag. Han gjorde en rörelse för att kasta sig ur sängen. Hon höll honom. Nej du, nej du, viskade hon mellan sammanbitna tänder. Han slet sig lös och satte sig upp i sängen. Han stirrade ut i månskenet, slöt långsamt ögonen och andades djupt. Här luktar, sade han. Plötsligt rev han till sig kläderna och drog på sig plaggen.
Kyrkan var nämligen icke färdigbyggd mer än till hälften, och murställningarna tvungo dem att väja. Månskenet föll in, mellan de kalkiga och ohyvlade stolparna, och det liknade icke månskenet där hemma, som grep fast om hjärtat och kramade det, ända till dess det knappt kunde slå.
Det är icke månskenet; det är de röda flammor, som spridas av tjärbloss. I skogen ljuda röster, som icke äro vindens. Och hör deras rop: Alako, förbarma dig! Alako... Alako... Sorgbarn förskräcktes. Riddaren mumlade: Avgrundsandarne hava i natt stämt möte. Fader, sade gossen och tryckte sig närmare intill honom, jag är rädd... det är en ryslig natt... skydda mig!
Dörren stod öppen utåt och hon kom ut i månskenet igen. Två par skodon, ett mindre och ett större, hade lämnat spår efter sig i snön, och de voro blåa i skuggorna, och de ledde bort till hagledet, som var avlyftat.
Man kan varken vredgas däröver eller skratta. Därom var nattvandraren enig med sig själv. I detsamma påminde han sig dolken, som han ännu bar i handen, och då han i månskenet synade klingan, tänkte han: Det skulle verkligen kunna vara blod av mitt blod.
Dagens Ord
Andra Tittar