United States or Zambia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det hände Claude Larcher och Hubert Liauran och på sätt och vis också Armand de Querne, det händer fullt regelrätt äfven katoliken Louis Savignan.
Kellermann och Pichegru till och med Moreau, äro större fältherrar än han. För resten, fortsatte Madame de Châteauneuf omotiverat, tycker jag, att han är riktigt hygglig. Man märker strax, att han inte precis är en roturier . Det var Barras heller icke, mamma. Louis de Châteauneuf smålog utmanande och fixerade Edmée hela tiden han talade med modern. Edmée sade icke ett ord.
Tycker du, att det är märkvärdigt, att jag är honom tacksam? Jag avskyr att vara beroende. Louis de Châteauneuf sprang så häftigt upp från sin stol, att den föll i golvet. Edmées kinder, vilka nyss varit så bleka, voro nu flammande röda.
Edmée sekunderade denna republikanska presentation med en reverens, som skulle gjort henne heder vid Louis XIV:s hov. Så höjde hon långsamt huvudet och mötte Förste Konsulns blick. Ett par sekunder sågo de varandra orörligt och djupt in i ögonen så drog ett svagt, nästan omärkligt och fullkomligt omedvetet leende över den unga flickans läppar.
Men då hon på aftonen hörde resvagnen köra fram för den stora trappan, då hon hörde bullret av steg, som från alla husets kanter skyndade mot vestibulen, då hon till slut hörde Louis' egen klangfulla, befallande röst då kunde hon ej stanna i sitt rum längre. I
Hon stannade vid fönstret stod litet med huvudet böjt mot bröstet och plötsligt, med en suck, sjönk hon ned på knä med händerna hopknäppta på fönsterbrädet. Hon bad icke icke om beskydd, icke om förlåtelse, hon tackade icke. Vad hade väl Madonnan eller St. Louis, hennes skyddspatron, att göra med den oändliga, ljuva och heta, på en gång rädda och övermodiga lycka hon kände?
Och då han såg hennes bleka ansikte, uttrycket kring mun och ögon, ropade han förtvivlad: Vad är då denne förbannade man för dig? Vad skall jag tro? Låt mig komma ned, Louis, viskade hon svagt, med nästan tonlös stämma. Jag befinner mig icke väl. Nej! han höll henne som i ett skruvstäd.
Jag är sjuk, tänkte hon mitt i sin ångest plötsligt klart. Louis har visst rätt. I detta ögonblick passerade Förste Konsuln åter förbi henne. Hon reste sig upp, och utan att tänka på människorna omkring dem grep hon blixtsnabbt hans hand. Hennes ögon, nästan svarta under de ljusgnistrande diamanterna på pannan, höjdes emot honom med ett uttryck så egendomligt, ödmjukt, smärtsamt, att han stannade.
Louis, viskade hon med handen för ögonen, förlåt mig, glöm mig! Han såg upp, och i det dunkla ljuset möttes deras ögon. Aldrig glömde Edmée hans stolta, sorgsna blick. Kan jag väl förlåta? Med skam tvingas jag att fly och lämna min ära i sticket. Jag föraktar mig själv och dock, jag har intet val! Du har låtit mig uppleva ögonblick, som äro bittrare för en man än döden.
Edmée och Louis hade ej talat med varandra om aftonen efter balen. Hon hade undgått honom, i