Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 12 oktober 2025
Aldrig se honom mer. Låta sig dragas ut i den stora verldsböljan igen för att försvinna så långt bort, att hans lifs sorger icke kunde nå henne; att hon aldrig kunde träffas af ett sårande ord men också aldrig mer af en värmande smekning ... Nåja... Quand même! Quand même! ljöd det inom henne med en ton af mörk beslutsamhet. Hon fick försöka komma öfver det också det också det.
Hon hade älskat på sitt vis, älskat denne otymplige, vanvårdade, olycklige, som aldrig förr hade sett en solstråle i sitt lifs mörker förr än hon öppnat fönstren på vid gafvel och låtit Guds sol inströmma i detta andliga fängelse. Men han tålde icke vid lyckan. Icke solskenet. Det bländade. Han fick solstygn. Och han dog. Pastorn spilde icke många ord på den döde.
Svenska öfversättningen af Stilgebauers roman är en gärd åt den triumferande Merkurius. Här har tydligen varit fråga blott om att slå mynt af en rubrik, som just nu har chanser att sticka folk i ögonen och kalla vittra lustar till lifs hos de nya baronerna.
Så blef han till sist för hennes hungriga inbillning den hjälte, hon drömt om att tillhöra. Han talade aldrig om sig själf; men någon gång kunde det undfalla honom ett ord, som gaf Elsa inblick i hans lifs ödslighet. Han hade lidit mycket af sin hädangångna hustrus retlighet och brist på förstående. Elsa förstod honom, ömmade för hans ensamhet och drömde om att hela hans hjärtas sår.
De föreföllo nästan som hennes egna, dessa gamla väggar, denna skrofliga kakelugn, som var i starkt behof af murare, de ojämna golftiljorna och de små, i alla regnbågens färger skiftande fönsterrutorna, hvilka småningom blifvit henne kära. De likasom deltogo i hennes ensliga lifs glädje och sorg.
Skulle hon redan hafva lidit till den grad, att ingen sorg mer kunde göra intryck på henne. Kall och oberörd skulle hon i detta ögonblick kunnat se alla kämpa med döden. Och några timmars än så svåra plågor voro ju i alla fall ingenting i jemförelse med ett långt och mödosamt lifs alla lidanden. Bättre att alla doge nu med ens, så att de skulle blifva saliga.
Från fönstret i sitt arbetsrum såg hon ut öfver kyrkogården nere vid stranden, ut öfver hafvet, där solen hvar kväll gick ned. Här skulle hon tillbringa sitt lif med minnet af sitt brott för ögonen, och här skulle hon, bunden till marken af sin fattigdom, vänta sitt lifs solnedgång. Hvad mer? Hon hade resignerat. Högmodets fjäll hade fallit från hennes ögon. Hon såg.
Denna sträfva, oharmoniska röst, hvars anspråkslösa egarinna aldrig fått ett vänligt erkännande för ett helt lifs troget arbete, egde en sådan hemlighetsfull makt. Kanske var det derför, att hon hade tålt allt, gamla Annika, allt utan att klaga. Det skulle så vara, tyckte hon. Hvad har väl en hustru annat att göra än hvad hon vet att hennes man vill? Hon hade ju svurit att älska honom.
Huru länge jag drefs omkring i denna ställning, vet jag ej, men säkert är, att jag till slut hamnade hos godt folk. Jag vet således, som herrarna se, knappt mer än Adam, om jag haft föräldrar eller ej. De, som sade sig hafva upptagit mig och bragt mig till lifs, voro lurendrejare till professionen, eljest välmående bönder.
Det är mycket godt man får till lifs i The New York Sun, hvars framstående utgifvare och ägare ni nyligen hade nöjet, fördelen och äran att lyssna till. Jag ber att få läsa upp följande för er såsom en af The Sun's talrika ljusstrålar: »VÅRA GOSSAR Hvarje moralist frågar sig ibland: Hur är det fatt med sönerna till våra rika och stora män?
Dagens Ord
Andra Tittar