Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 18 september 2025
När han hade sagt detta, tog han ett bröd och tackade Gud i allas åsyn och bröt det och begynte äta. Då blevo alla de andra vid gott mod och togo sig mat, också de. Och vi voro på skeppet tillsammans två hundra sjuttiosex personer. Sedan de hade ätit sig mätta, lättade de skeppet genom att kasta vetelasten i havet.
Men ju mer de hava blivit kallade, dess mer hava de dragit sig undan; de frambära offer åt Baalerna, och åt belätena tända de offereld. Och likväl var det jag som lärde Efraim att gå, och som tog dem upp i mina armar. Men de förstodo icke att jag ville hela dem. Med lena band drog jag dem, med kärlekens tåg; jag lättade oket över deras halsar, jag sänkte mig ned till dem och gav dem föda.
Tvekampen pågick till skymningen, då pastorn sattes i land och ångaren lättade ankar samt efter några raketers uppsättande försvann i skymningen. Då pastor Norström kom hem till sin gumma, hade hon tänt ljus och satt orolig och väntade inne i kammaren. Nå, vad har du fått nu? frågade hon, utan att söka dölja sin nyfikenhet.
Man kryssade sedan nära den under natten med noggrann beräkning af tiden för mörkret och möttes vanligen då af någon lurendrejare, som efter att hafva växlat tecken med fartyget lade till med sin båt och lättade den större kamraten från det mellan hans sidor mera osäkra och misstänkliga godset.
Tvekampen pågick till skymningen, då pastorn sattes i land och ångaren lättade ankar samt efter några raketers uppsättande försvann i skymningen. Då pastor Norström kom hem till sin gumma, hade hon tänt ljus och satt orolig och väntade inne i kammaren. Nå, vad har du fått nu? frågade hon, utan att söka dölja sin nyfikenhet.
Och jag kunde granneligt se, att krampen lättade, då jag spelade en trestegsmasurka. Det hjälpte inte i alla fall, han dog. Men jag gick upp på däck och spelade för manskapet. Och de dansade som tosingar ända tills karantänbåten kom och tog oss. Då flöt bloden kring läpparna mina, för jag hade klent bröst. Men kolran slapp jag och inte heller någon av besättningen fick den
Sin menlösa min förändrade han icke; men stora svettpärlor började framtränga på hans panna. Efter en stunds sökande lättade han sitt hjärta och sade med en half suck: "Den måste vara förkommen." "Är ni då alldeles rasande?" ropade öfversten och sprang opp, men hejdade sig i samma ögonblick af respekt för rätten och satte sig åter, blodröd af harm.
Men länsman lättade endast så pass på armen, att han kunde läsa: Karl, Viktor, Anton, Kling. Det är jag! ropade Träsken, sprang fram. Vad nu då? Karl Viktor Anton Kling, det är jag. Men jag skriver aldrig mitt namn. Jag tecknar bomärke. Nog för jag kan skriva. Men jag tecknar bomärke. Så här ska länsman se, så här
Endast då och då, när dimman lättade för några ögonblick, kunde han se en lanterna på en av skutorna i hamnen kasta en blek och trådsmal strimma ljus ner i vattnet. Han stod länge rak och orörlig och stirrade på detta ensamma bleka ljus, som gång efter annan dök upp ur tomheten, glimmade till och dog bort. En mörk kontur närmade sig långsamt och vacklande genom dimman.
Jag såg gnistorna slå upp i mörkret kring hästens hovar, kände hur regnet lättade och märkte landskapet flyga mig förbi som ett mörkt skuggspel, och hela tiden satt jag och talade för mig själv ofattbara ord, vilka jag ej förstod, hur de kommo mig på tungan.
Dagens Ord
Andra Tittar