United States or Poland ? Vote for the TOP Country of the Week !
Under sådana förhållanden hade hon gift sig och redan en knapp månad efter bröllopet följt sin man till hamnen för att med tungt hjärta skiljas från honom på stranden och se honom hissa segel och fara bort på en lång färd. Nu satt hon ensam vid en öppen lucka i tornet med kinden lutad mot sin hand och blicken utan syfte irrande ut mot det ändlösa hafvet.
"Det andra året", så sjunga de, "vid samma stund, fann Hildred Corallins unga maka i bön vid den sofvande makens bädd och i fördubblad vrede måste hon åter hasta bort att irra omkring". "Och det tredje årets stund kom", så sjunga de ännu, "och vild i stormhvirfveln kom Hildreds irrande ande för att fatta den nu slumrande Edith.
"Det första året", så sjunga de, "då första gången månan fyllde sig, när gryningens första stråle skimrade vid himlaranden; då fann Hildreds irrande ande Edith arbetande i spetsen för flitiga tärnor, och i fördubbladt hat hastade hon bort att irra ännu ett år".
De äro träd som stå nakna på senhösten, ofruktbara, i dubbel måtto döda, uppryckta med rötterna. De äro vilda havsvågor som uppkasta sina egna skändligheters skum. De äro irrande stjärnor, åt vilka det svarta mörkret är förvarat till evig tid.
Så hon sade; och glad bortskyndade tärnan till kvällens Nöjen, och ensam blef med sitt barn den bedröfvade modren. Tyst satt länge den ädla och lät sin irrande tanke Hopplös svärma omkring, än lockad af flyktade fröjder, Än af en framtids anade kval, blott stundom till stilla ` Klagan förledd, då hon sjöng att söfva den vaknande späda.
Men då han lyfte sin arm, med ett rop uppjagande fågeln, Flydde en guldgul tropp ofjädrade ungar mot vassen, Skingrade, pipande gällt, i sin nöd värnlösa på vågen. Skonande fällde han stenen och såg, hur den bäfvande modren Sam vid hans fötter ännu och trotsade döden af kärlek, Tills långt ute på sjön den irrande svärmen en fristad Hunnit och tryggad igen hon lyfte sin vinge och flydde.
Han tassade mycket fort över golvet och litet krokig. De irrande ögonen tycktes säga: Jag är mycket, mycket äldre än mina år. Magnus öppnade armarna för att taga mot honom, men de sjönko igen, och han stötte gossen häftigt och omilt ifrån sig. Det ljusa håret, de ljusletta kinderna, stammade han och värjde sig med handen. Att jag inte har sett det förr. Och honom har jag älskat som min ögonsten.
Le, med ditt leende skingrar ditt barn sen sorgen i lifvet." Sagdt, och slumrarens rosiga kind med spetsen af fingret Rörde hon lätt och försvann som en blomsterånga ur kammarn. Tredje sången. Skogen kläder Han grön, Han låter den irrande fågeln Finna ett korn: mig hjälper Hä- danefter som hittills.
Nej, Magnus, jag är uppriktigare din vän, nu då jag går, än då jag kom. Så fick jag då äntligen en gång ett hjärteord! utbrast han och strök i luften över hennes huvud. Det måste barnaläppar därtill. Nu är jag stark, nu är jag trygg igen. Hör på, herr Svantepolk! Jungfrun måste härifrån. Herr Svantepolks milda och irrande ögon ljusnade. Klokt sagt, riddare. Det har länge varit min tanke.
Fläkt af mäktiga fäders anda, Far dit striderna kalla dig hän, Låt en fiende darra För en ättling af Finjal än! Kommer sedan en bard från fjärran, Vill jag sitta i sköldarnas sal Vid hans knä, då han sjunger, Lyssna tyst, om ditt namn jag hör. Blir ditt öde att tidigt hinna Dunkla skyarnas irrande fält, Se då ned, och i Morven Skall du finna en tårad kind.