Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 21 oktober 2025
Då hans hvita Bijou bland lederna lopp, I sin snöglans purprad med blod, Och genralen med tjusningens eld i sin själ Gladt hälsade trupp och befäl; Då spordes ej mer ett smygande knot, En hviskning, bister och dof, Nej, ett jubel stormade honom emot, Och i jublet hördes hans lof, Och det roptes af röster till tusendetal: "Hurra för vår tappra genral!"
Nu kom första ångbåten i år; hör du så de hurra? Slinken skjuter som en karl i vår. Du vet naturligtvis inte vem Slinken är; han som serverar kanonerna vid Fördärvet; han lär ha varit student, säger man, men nu är han schåare. Är han mycket gammal nu? Han är litet äldre än jag, men jag har en gård i Västmanland, det är skillnaden, ser du.
Men uppe på bron dånade ett ovilkorligt »hurra», och den djerfve stockflötaren svarade med att ledigt svänga sin hatt just i samma ögonblick han syntes nedanom fallet på andra sidan bron, i jemförelsevis lugnt och ofarligt vatten. Snart var han borta vid holmen, der vågornas stilla sqvalp mot stranden gjorde all fart omöjlig. Här låg en del af flottan och gungade omärkligt för dyningen.
O! finge jag byta fast tusende svärd emot din hand! Hurra för fröjd och död! KÖR Hurra för fröjd och död! Hvart skall du, Daniel Hjort? DANIEL HJORT. Hvad rör det er? Förrädare! Se hur han bleknar vid det namnet, vänner! DANIEL HJORT. Bort till murarne förr'n hertigen är här! OLOF KLAESSON. Bekänn, din skurk! DANIEL HJORT. Bevis! Emot min oskuld återstudsar uti er egen hals det namnet: skurk!
Efter ett niofaldigt hurra avtågar ungdomen under bevakning av traktens poliskonstaplar till Bahrs kafé, där man dricker punsch. Våra stora minnen, ja det är också en historia.
"I tre kolonner vi rycka fram", Skrek öfverste Fahlander, "Hvem hinner främst af de tre?" De orden hörde löjtnant Zidén, Vasserra, det märktes snart. "Framåt", så ropte han, "flinka ben, Hurra, mina vasagossar, Karl den, som i dag tar fart!" Det var visst icke den första gång, Han ropat till folket så, Men aldrig hade i sådant språng, Så blindt han tillförne rusat Mot fiendens hop som då.
Han var vår fiende, välan, Vi voro fiender som han; Att han högg in med fröjd som vi, Var det ett ondt däri? Förhatlig är den fege blott. Åt honom ensam hån och skam, Men hell enhvar, som tappert gått Sin krigarbana fram! Ett gladt hurra, ett högt hurra För hvarje man, som kämpat bra, Hvadhelst han blef i lifvet än, Vår ovän eller vän!
Därpå drog han henne upp från stolen och dansade med henne rundt omkring i rummet. "Hurra, snart är det jul!" jublade han. Slutligen lyckades modern dock befria sig från sin ostyrige gosse. "Din bråkstake", ropade hon till hälften skrattande, till hälften förtretad, "tycker du, att en gammal gumma som jag skall kunna snurra så där? Jag kan knappt andas."
Därpå går det upp för mig: det är barnets fader och moder som knappt troende sin lycka utstöta ett matt hurra! I samma ögonblick hör jag den riktiga rösten igen den omutliga, outtröttliga na-na-na-rösten. Det lilla barnet har ingen tanke på att låta gäcka sig. Det vet, vilket århundrade det lever i.
Dagens Ord
Andra Tittar