Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 28 november 2025
Nils tog tappert i på nytt. "Oj, så det svider i fingrarna!" "Pyttsan, skall du klaga för en sådan småsak du som är en pojke." Nej, det var då sant, att jämra sig för så litet det passade då bara för flickor. Då mor en halftimme senare gick ut i köket för att se, hur det gick med tvätten, fann hon båda sina gossar med uppvikna skjortärmar öfver hvarsin balja i full fart med att tvätta.
Långa månar af elände Hade småningom dock flytt, Och den tappre återvände Till sin trupp på nytt; Men då stod han främst ej mera, Som han fordom stod; För hans likar gällde flera, Och medalj bar Lod. Stål, han såg kamratens lycka, Hörde, hur hans rykte steg; Hvad hans hjärta kunde tycka, Spordes ej, han teg, Lät ett ord ej det förråda, Ej ett anletsdrag. Nu på ströftåg hade båda Hållit ut en dag.
Han fick fatt i henne, tog tag med sin venstra hand och tryckte henne till golfvet samt höjde käppen, blek af vrede, men lugn och trygg. Han slog henne. Han var så hårdhändt som han förmådde och skonade icke ens ansigtet. Han visste väl hur mycket man kunde tåla utan att taga skada för alltid. Och han gick till yttersta gränsen. Hon kunde icke mer skrika.
Ja, si det är sant, medgav länsman, ljusnade och blev slät i synen. Det är mycket sant, som Larsson säger, mycket sant. Han reste sig långsamt, gnuggade händerna, andades på dem. Ja, hur skulle vi ha det nu, gästgivare? Skulle vi skriva? Det lilla som behövs Gästgivarn steg fram till bordet. Det är väl det minsta länsman kan begära. För allt besvär han haft med mina angelägenheter.
Hör du så han piper? Jag tror han gråter. Ja, gråt du! Det är ingen som skrattar åt dig, om det blir falskt. Gubben föll tillbaka på sin bädd och grät. Under tiden hade Nyberg kommit in och stannat vid dörren. Han förstod genast vad det var frågan om och därför brydde han sig ej om att fråga hur det stod till. Då L. fick se honom, räckte han honom handen. Nyberg såg förtvivlat sorgsen ut och teg.
Härpå svarade han ingenting utan talade i stället om ditt och datt, som om vårt föregående samtal varit ogjort. Plötsligt avbröt han denna svada, och efter några ögonblicks tystnad yttrade han ganska lugnt och stillsamt: Varför jag bedragit mig själv och hur jag kunnat, det kan jag säga dig. Jag har i hela mitt liv blott älskat två kvinnor. Den ena var min mor, den andra min hustru.
Och dock hade människor förmått detta, skulle det ha lyckats. Hur tidigt jag såg detta, vet jag ännu ej. Men jag vet, att intrycket härav är så djupt sammansmält med minnet av min hustru, att jag icke längre tycker mig kunna förstå, att jag någonsin sett henne i dagern av enbar ungdom och lycka.
Det är jag, som är sjuk! Öppna eller jag dör! Han öppnar. Hur är det med dig! Jag börjar min berättelse med attentatet vid rue de la Clef, vilket jag påbördar elektriker, som äro mina fiender. Tig, olycklige; du är angripen av en sinnessjukdom! Prata smörja! Undersök min intelligens bara; läs vad jag dagligen skriver och som blir tryckt . . . Tyst! Inte ett ord till någon!
Lasse såg sömnig ut, men hur det var, tog han på sig rocken igen och gick ut, samma väg som hon. Natten var bitande kall. Långträsket låg fruset, och vid stränderna var det redan bottenis. På dagen hade det småsnöat, så att marken var hvit och träden betäckta af rimfrost.
Mången nämnde äfven sen med tjusning Om den blyga flickan, hur hon stundom Vågat skåda opp mot grefvens öga; Hur en klarhet, leende och himmelsk, Strålat då hvar gång i hennes anlet Och ett nytt behag kring purpurläppen Kysst i flykten hvarje ord, hon talte. Hvad som taltes, hörde eljest ingen.
Dagens Ord
Andra Tittar