Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 2 september 2025
Så fullständigt är det gamla Helsingfors bortsopat från jorden, att man icke ens känner platsen där Sveriges och Finlands konung den 22 januari 1616 öppnade ständernas sammankomst. Men denna vinterdag fick Finland höra ett stycke statskonst sådant det aldrig hört förr. Gustav Adolf ägde redan i unga år den snillets, hjärtats och talarekonstens makt, som övertygade meningarna och rörde hjärtat.
Om ett ögonblick var hon inne i hans rum och stirrade skräckslagen mot garderoben. Jo, där hängde hennes Gustav mycket riktigt, med benen och halva kroppen synliga i garderobsdörren och resten tydligen ovanför. »O, Gustav, min älskade älskling!» skriade Gerda. »Kom ner, kom tillbaka till din Gerda.»
Utan denna lantdag skulle sannolikt icke den ryska makten för ett helt sekel ha varit stängd ifrån Östersjön, Gustav Adolf skulle ha känt sina händer bundna, Tyskland och samvetsfriheten skulle förgäves ha väntat befriaren ifrån Norden.
Det hade blivit lyst i kaféet; Gabel och hans sällskap hade gått. Tomas satt i tankar. Två stiliserade fantasifåglar i ett dörrornament av blått och guld betraktade honom stelt och oavvänt med sina tomma cirkelögon. Nå, tegelhandlaren alltså Han reste sig och gick. Han tog ångslupen över till Gustav III:s staty och gick uppför Slottsbacken.
Skräddarn slog benen under sig och satte sig på bänklådan; och barhuvad som han var med luggen ner i de rödsprängda ögonen, lät han huvet falla mot bröstet och grät; grät så förfärligt, om av brännvin eller sorg eller båda delarne, visste inte Anna, som kom tillstädes: Du har fått för dansa, du! sade hon. Jag ska aldrig supa mer! snyftade Gustav. Aldrig supa mer!
»Det var väldigt vad den flickan tittade på dig», sade Sylvia. »Hon är väl kär i mig», förmodade Gustav. »Alla fruntimmer ä’ som galna efter mig.» »Ja, är det inte vad jag alltid har sagt? Det gör ingenting hur en karl ser ut», anmärkte Sylvia oskyldigt, och Gustav skulle just replikera något obehagligt, när Prisse kilade uppför apotekstrappan och ställde sig där, viftande med svansen.
Ja, si det kan jag inte, för då är det för sent för strömmingen, vet ja! Anna svarte inte mer, för hon ville inte vara med om alltsammans, både därför att hon tyckte det var bråkigt att riva opp stugan, och för att hon visste Gustav skulle supa sig full. Men nu var det skräddarns svaghet att en gång om året se folk hos sig, och flickor i synnerhet.
Den kom i en mycket behaglig skepnad, nämligen i form av fröken Sylvia Rosenblom, vars pappa nyss gått till de sälla jaktmarkerna. Och som ingen mammon får förekomma där, hade han sett sig nödsakad att vid avresan lämna sina rikhaltiga världsliga tillhörigheter i sin enda dotters vård. Gustav träffade Sylvia på en bal, och blev genast bländad.
Han var nu lika förvissad om att han skulle finna Hall på Gustav Adolfstorg, som om han hade stämt möte med honom där, under Tornbergs klocka. Då och då stannade han framför ett butiksfönster. På ett ställe fängslades hans uppmärksamhet av en liten rolig attrapp; han bestämde sig genast för att köpa den till julklapp åt Greta och gick in i butiken.
Men han var dock alltför väl uppfostrad för att förhäva sig därhän att han reagerade mot sin herres och härskares vilja, utan han följde fortfarande Gustav lika troget, och slickade Sylvias hand med samma energi som förut Lucias. Så en dag kommo Gustav, Sylvia och Prisse i sällskap vägen förbi apoteket, och Lucia tittade i samma ögonblick ut genom fönstret.
Dagens Ord
Andra Tittar