Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 16 september 2025
Hör på, gossar, om vinden skulle blåsa åt det håll, där far mins stuga ligger, skulle ni vilja följa med? Vi komma att gå förbi vackra ängar, där många slags blomster växa, och jag kan tänka, att ni, liksom andra djäknar, egentligen äro ute för att samla blommor... Vad säger du om förslaget, Adolf? frågade Göran. Topp, svarade denne, jag för min del antager det.
Men om jag ser rätt, är det en stor folksamling utanför henne. Vad månde stå på? Göran förde handen över ögonen och sade: Du har rätt, Adolf. Vad kan detta betyda? Låtom oss skynda på! Djäknarne erforo snart, vad som var på färde.
Göran och Adolf inträngde i folkhopen och sågo framför sig trenne män, som, att döma av deras dräkt, tillhörde den så kallade herreklassen och tycktes utgöra de förnämsta skådespelarne i tragedien.
Göran hade ingenting att svara. De stodo en lång stund och sågo på varandra under tystnad. Till slut sade Stellan: Ja, där ser du själv. Men hans triumf varade ej länge. Då han efter frukostlovet kom bulevarden fram mot skolan, möttes han av Göran, som ropade: Ja, men om min pappa blir major, då kan han sätta din pappa i arresten, för då ä din pappa bara kapten.
Göran svarade: Inte ska du bli kär i henne. Känner du inte, att hon luktar hedniskt blod. Men då blev Stellan förgrymmad. Han skrek: Det va en djävla lögn. Hon luktar gott. Hon luktar eau-de-cologne.
Så stodo de länge, men slutligen bemannade sig Adolf, viskade farväl och skyndade bort. Göran stod kvar och såg med tårfulla ögon efter honom. Hunnen till skogsbrynet vände sig Adolf om, vinkade med handen ännu ett avsked och försvann därefter bland granarnes stammar. Historien om de vandrande djäknarne är nu slut.
Korporalen fäste på Göran en blick, vältaligare än ord; den uttryckte, huru rört hans gamla hjärta var av glädje, ömhet, tacksamhet och beundran. Göran kände sig härvid på en gång stolt och blyg, fällde sina ögon till golvet och kunde med möda avhålla sig från att trycka gubben i sina armar. Men, sade korporalen hastigt, har ni väl betänkt er, Göran?
Jag har mycket att säga er angående Sven, fortfor Göran, men vill spara det till ett mera passande tillfälle. Men nu gäller det att framföra mitt andra ärende, som på sätt och vis är en bön till er, korporal. Jag är nu sedan fjorton dagar myndig, äger ett vackert och gott hemman i Bergs socken och har efter moget övervägande beslutat överge studierna och bliva, vad min salig far var: bonde.
Till slut sade han, för att ej stå alldeles svarslös: Ja, men så säger du dä i alla fall. Dä gör du visst de! Han började gråta, av rädsla, inför det perspektiv som allt tydligare öppnade sig för honom. Hur skulle han klara sig? Hur skulle han bära sig åt? Men nu kom Göran fram till honom, lade ömt armen om hans hals och viskade i hans öra: Kom mä mig, så går vi för oss själva.
Adolf märkte under de följande dagarne, att Göran gärna talade om Ingrid, och skämtade mycket med honom däröver. Emellertid lämna vi djäknarne tills vidare åt sitt öde. Vi skola under berättelsens fortgång åter träffa dem. Och nu draga vi över sjön, som är kortaste vägen till Trevnadslösa, för att som hastigast göra bekantskap med dess ägare, patron Brackander.
Dagens Ord
Andra Tittar