Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 10 september 2025
Ynglingen Jönsson . Lillemor Jönsson! Ärade Fröken! Ni har alldeles rätt i alltihop men har fått den världsliga nåden galen. Detta slag av nåd är nämligen av många slag. 1:o ha vi den kungliga nåden. Denna nåd består stundom i ordnar, vilka vid festmiddagar och andra livets högtider hängas utanpå hjärtat. Ju flera ordnar en varelse har, desto bättre människa är han.
En liten smula? Inte nu mera. Då jag fick visshet, var jag ju rasande några dar, jag skulle kanske säga några veckor, men så, ju mer jag fick tänka mig in i allting, dess mer lugnade jag mig. Nu är jag resignerad. Det hela intresserar mig inte. Var så god, fröken Sergeiewna! Var så god! Slit honom med hälsan. Sug ut blodet på honom, efter han så vill. Jag är snart ifrån det.
Fröken Alexander hade sett, förstått och dragit sina slutsatser. Sedan hon tåligt lyssnat till generalagentens sjungande fågel och bestämt avvisat alla förslag att vare sig kontant eller på avbetalning köpa en dylik, yttrade hon: Generalagenten! Med mig är en egenhet, som ni kommer att finna kuslig.
Hon stod uppe på öfversta däcket och hennes lilla knubbiga figur i den bruna resdrägten tecknade sig skarpt emot den hvita rökhytten. Vid hennes sida stod den lilla fröken Johnsson, smärt och rank i sin blåa paletot, långt ädlare i figurens linjer och hållning, långt vackrare med sin djerfva, allvarliga profil.
Och nu kom prinsen dem till mötes och förde dem så artigt omkring; och bäst det var, började granna lampor att tändas i alla träd och präktiga lusteldar och fyrverkerier lysa på alla håll, och fröken Rosimunda gick så lycklig vid unga prinsens sida, och hennes fina händer skimrade ännu hvitare och finare i lampskenet.
Om denna fröken vet man egentligen endast att hon ägde en stor vänkrets. För cirka tjugu år sedan hade hon träffat tante Sara på en järnvägsstation och hjälpt henne att bära en kappsäck över spåret, mitt framför nosen på ett visserligen stillastående men ilsket frustande lokomotiv.
Och då herr Lundstedt sagt sig tro väl, så började fröken tala illa om honom, förfärligt; och till sin skam märkte herr Lundstedt, att detta icke gjorde på honom något obehagligt intryck. Därpå frågade hon, om herr Lundstedt hade det bra, om han var nöjd, om han älskade att göra musik.
Men så föreslog prinsen, att de skulle spatsera utåt parken, och allt längre gingo de, och fröken Melicerta var så glad, och tänkte: "se så, mig vill han visst ha, efter han går så långt". Litet rädd såg hon visst på de tjocka molnen, som skockade sig, men hon tänkte: "lappri på hvita similéklädningen och blå blommorna, nog får jag bättre när jag blir prinsessa".
Hvarför gjorde du så? frågade hon om en stund, hon ville gerna veta hans bevekelsegrund. Nå, derför, att . . . jag tycker om fröken och tror att det är rätt, som fröken säger. Och derför, att Ville inte har någon, som lärt honom bättre .
Inte voro Arvid Bernhard Horn, Carl von Linné, Jonas Alströmer, som han läst om i Fryxell, inte voro de mindre andar än Axel Oxenstjerna, Königsmarck, och Olov Rudbeck, som var fnoskig. Fröken kom in och slog sig ner att språka.
Dagens Ord
Andra Tittar