Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 29 oktober 2025
Men de hade roligt åtminstone. De lifliga taflorna af glada menskor fördystrade honom än mer, och han kände den förfärliga ensamheten i en folkhop. Trött i tankarne gick han hem, nedslagen som en författare, hvilken sökt disposition med våld, men ej kunnat finna den. Och han lade sig på sin säng och längtade från hela lifvet.
En engelsk författare, som min vän målaren ofta citerade, säger att det är bättre att stiga uppåt från dåliga förfäder än att sjunka nedåt från goda. Det där passar ju bland människorna, men icke bland oss. Antingen är man en äkta tax eller också är man det inte. Det går inte att ändra den saken. Och en kännare ser genast vad han har framför sig.
Dagen efter gavs av samme författare ett annat, som framhöll, huru de kristianska biskoparne i stora skaror rastlöst kringflackade Europas och Asiens landsvägar, från det ena så kallade kyrkomötet till det andra, ödeläggande postverket, medan de reste efter den enda saliggörande tron.
Egentligen är jag icke till freds med någonting af hvad jag hittils skrifvit, men hoppas härefter kunna skapa någonting bättre, eftersom jag ju ännu har tretton år igen till mitt sextionde år, d. v. s. den ålder, då alla författare borde »slås i hjäl», som det heter.
Det såg nästan ut som om hennes tillgifvenhet för modern var mera djup än hennes kärlek till sonen och en gång gick hon så långt, att hon anförtrodde modern sina tvifvel på Williams framtid, talade misströstande ord om att han intet kunde uträtta som konstnär och författare. Då kände modern för första gång hur något främmande och kallt smög sig in mellan dem. Men det varade icke länge.
Jag har låtit vrida mig bort från min egen väg, jag har af detta begär efter lycka låtit leda mig in på skamliga gömslen för last och uselhet, jag har kastats i landsvägsdiket att sölas i smutsen och höljas af förakt. Här ligger jag nu. Jag har intet kvar. Skam skam skam! Jag är en kvinna. Men är jag icke, som författare, också något af en man?
Runebergs förläggare i Sverige, N.M. Lindh i Örebro, som nio år tidigare inköpt förlagsrätten till Runebergs samtliga föregående verk för 3,300 rdr, erlade för detta lilla häfte utan tvekan 6,000 rdr, ett honorar, som dittills ej uppnåtts af någon svensk författare, undantagandes Emelie Carlén.
Men inträffar det, så är det en ny författare som griper sig saken an på ett nytt sätt, från den objektivare ståndpunkt, med den säkrare blick för väsentligt och oväsentligt, hvilka ge vidare perspektiv och friare horisont.
Sigurdh var tandläkarekandidat, men en sådan som skrev vers mer än plomberade tänder. Slutligen skrev han så mycket vers att han inte alls plomberade tänder. Han blev helt och hållet författare och journalist. Över hela hans lilla ljusa uppenbarelse med de trogna, svekfria blå ögonen låg något försök till stram militär. Han trodde alldeles säkert att han såg ut som en ung löjtnant.
En stund derefter satt hon vid sitt skrifbord och skref i sin »stora bok»; hon hade blifvit sin vana trogen: »Förlåt mig alla nykterhetens gudar; förlåt mig gamla bok, som bevittnar alla mina dårskaper och förlåt mig du författare att jag spiller min tid på att skrifva af, hvad jag kunde få läsa i tryck. Men jag kan icke vänta.
Dagens Ord
Andra Tittar