Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 29 september 2025
Det var en underlig flicka, inte sant? Albin såg plötsligen lömsk ut. Ja, dum va hon, för hade hon inte gått i lag med herrn, så hade hon varit min hustru nu! Ah, vad han säger! Han tror att jag var när henne då? Ja det tror jag vad jag vill! Naturligtvis skulle jag säga det, om det varit så, för nu behövs det inte döljas. Men det egendomliga är att det var inte så.
Hans armar kramade hennes midja så att det värkte i dem. Och han drog sig undan henne med ett vacklande steg. De fortsatte under tystnad. Till sist, då Rose hämtat andan, sade hon till honom, med en blick, som lyste likt en stjärna, som speglar sig i ett vatten: Ibland är du så dum. Och ibland är du så stilig. Varför kan du inte alltid va stilig?
Hon förstod ingenting av alltsammans, men det tordes hon icke säga högt. Han skulle ju kunna tro, att hon var dum. Och det var hon i alla fall inte, fast det alltid hade gått dåligt för henne i skolan... Hu då! skrek hon till halvt ofrivilligt, då hon fick se en hemsk bild, under vilken det stod "Lucifer". Lucifer, det var ju den onde själv?
Å strunt, han reder sig nog! tröstade pastorn. Säg inte det, pastorn! Stor sak i garnen, det är nog många pengar också, men bara gossen kommer väl ifrån saken, så... Han är väl inte så dum att han går och tar opp i det här vädret, då hela sjön ligger på?
Som en fördömd sprang jag ut från mannen och såg aldrig mera varken honom eller lotsen. Kanske inte det var en trevlig historia? Å, för trevlighetens skull så... men inte bevisar den heller, att man icke bör försöka hjälpa sina medmänniskor, invände D. Man skall bara inte vara dum. Man blir det, så snart man åbäkar sig med att hjälpa folk.
Jag talade åter, frågade om hon icke hade någon som hon höll af och kunde förtro sig till? Nej, systern skrattar bara och säger, att hon är dum. Hon måtte väl kunna begripa, att han icke bryr sig om henne! Jag förstod, att det var visshet hon behöfde. Att denna slitning mellan hopp och fruktan var värre än allt annat.
Hon hade en gång för länge, länge sedan varit gift och haft en beskedlig man, »ett väl signadt och beskedligt karlbeläte», brukade hon säga, när hon kom på det kapitlet och blef ifrig, »ett beläte, som inte kunde säga mä en gång, allra minst annat. Dum var han och lat var han, men ondt gjorde han inte.
Varför sitter du här? frågade Abraham. Louise rodnade. Hon ville ingenting förråda, allra minst för lillebror. Du är dum, du, sade hon. Kanske jag inte får sitta här? När jag är led på att vara däruppe, kan jag väl få sitta här en stund Varför går du inte in till mamma? Därför att jag vill vara ensam. Gå du och lägg dig, lilla dumsnut. Och om du skvallrar ett enda ord, så blir jag så ond
Du har väl andra att gå till än mäj, bara en mil härifrån bor Skabb-Sara, du känner väl Skabb-Sara, som alla är så elaka åt. Varför har du skapat Skabb-Sara? Då var du dum. För hon har nio barn utan far och ingenting att äta, och hennes kjortelfåll, den är inte av stjärnljus, som din hennes är en enda skålla av bara löss! Jo, du!
»Vad du är dum!» sade Olof, »det har han kallat oss för.» Då förstod Sven, och med ögonen lysande av otålighet frågade han: »Står där ingenting om Nenne?» Pappa hade emellertid kommit ut, och han lyfte kelgrisen ända upp i taket, satte ned honom igen och sade: »Vad skulle det stå om en parvel, som är så liten, att han ingenting gjort?» Men Sven gav sig inte.
Dagens Ord
Andra Tittar