Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 18 maj 2025
Hvad ej praktens salar fostra opp, Lifvets fulla njutning, lifvets hopp, Växer utan ans och blommar Höst och vinter, vår och sommar I den fria bygdens runder, I dess tjäll. Ser du anden, som för stäfven Flyr med ungarne i säfven, Arm och blottad och därunder Dock så säll? Ej mot palatser, som skyarne nå, Bytte den irrande en af de små.
Han själf ej drömde om sin framtid än, Och ingen anade hans kall med åren. Hans värld var trång; dock storhet fanns i den, Och skönhet väcktes äfven där af våren. Och obekant och sluten i sig själf, Men med en jättelik natur förtrogen, Han lärde kraftens språk af bygdens älf Och saknadens af bäckarna och skogen.
Men ur kvinnohopen framsteg Anna, Hon, den skönaste af bygdens flickor, Vacker som en morgon till att påse. Och hon framsteg raskt till Ojan Pavo, Slog omkring hans hals de mjuka armar, Närmade sitt hjärta till hans hjärta, Pressade hans kind mot sina kinder, Och så bjöd hon honom slita lös sig.
Snart skall jag mer ej skåda ditt stolta prål, Ej mera höra dina vagnars Dånande larm på de fulla torgen; Men vandra ostörd kring i en lugn natur Och se dess prakt, ej rubbad af mänskohand, Och lyssna säll till bygdens tungor: Fåglarne, eko och silfverbäcken. Ren öppnar mot oss fjärden en vidgad famn. På afstånd ser jag stranden af Runsala, Där mellan sekelgamla ekar Nymferna vårda Choraei källa.
Sommaren tillbragtes med tillredelser för resan. Tjugu man av riddarens underhavande utrustades för att följa Erland. Han valde dem själv bland bygdens raskaste svenner, och dagligen övade han dem i vapen på slottets borggård. Hösten nalkades, och nu tog Erland farväl och drog, rikt försedd med vapen, hästar och penningar, bort med sin lilla skara.
För hans blickar hade bygdens qvinnohjertan hittills smultit som smör för sol, och männen der i trakten anse ju allmänt qvinnan som sitt lätt vunna byte: hennes enda karaktersdrag är undergifvenheten, den blinda undergifvenheten under hans herrskarevilja. Ella beundrade Hedda. Hon var så vacker, der hon satt med det trotsiga ansigtet vändt i profil med aftonhimmelen till bakgrund.
Men förskräckte stodo bygdens drängar, Tigande i nejden af den stolte, Och där trädde ingen fram till honom.
Men solen sjunker, vindarne tyna af, I skogen somna ljuden af fåglarne; Blott här och där en bygdens tärna Lyfter sin åre och ler och sjunger. Men lifvets glada dröm vid naturens barm Och hjärtats längtan och tärnans blyga kval Och hoppets fröjd och minnets vällust Sväfva i tonernas famn kring sunden.
"O min dyre fosterfader, säg, Hvarför smyckar folket sig i byn?` "Därför smyckar folket sig i byn, Att på slottets vida gård i dag Bygdens skaror skola samla sig, Fäder, mödrar, flickor, ynglingar." "O Miljutin, dyre fosterfar, Tomt är slottet sedan många år, Ändar blott bebo dess öde rum, På dess stängda gårdar gräset gror. Hvem skall öppna slottets portar nu, Hvem har bjudit folket samlas där?"
Och med undran och med kärlek sågo Bygdens flickor på den unga kämpen; Ty han stod, den starke Ojan Pavo, Som den höga furan ibland småskog, Och hans öga brann som himlens stjärna, Och hans panna lyste klar som dagen, Och hans gula hår föll på hans skuldror Som ett solglänst strömfall öfver fjället.
Dagens Ord
Andra Tittar