United States or Jordan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Alla befunno sig punktligt vid frukosten iklädda sina bästa kläder, väl rakade, omsorgsfullt kammade; man konverserade, men man disputerade inte, som förr, över ett fyra alnar långt bord; man stojade inte, man talade med halvhög röst och försökte säga genialiteter för att ådraga sig uppmärksamhet mera genom det sagdas förträfflighet än genom röstens styrka; man var blyg, man överbjöd varandra i artighet, man var onaturlig, tillgjord, dum det satt två unga flickor vid bordet.
Låt dem vara! En präst gick oss förbi; vi hälsade såsom plägsed är och han besvarade vänligt vår hälsning. Promenaden hade tröttat oss och vi lämnade med saknad den glada, ljusa byggnaden. Vid dörren räckte en gammal tjänare fram en vigvattensviska; vi mottogo hans artighet och lade en skärv i hans bössa. På pelaren ovanför mannens huvud stod ett anslag: Tariffe etc. Det var taxa på bönstolarna.
Men ännu hade jag icke någon orsak till fruktan. Det var blott vanlig artighet. Ingenting annat. Ingenting annat. Blott vanlig artighet..... Antti hade alltid hittils blifvit ansedd för oartig. Man klandrade honom icke därför, utan skrattade blott välvilligt och skylde på hans stela natur. Under Agnes' inflytande tinade han upp och förändrade sig fullkomligt. Hvad mer?
Detta var en stor artighet, men af det mera kyliga slaget, ty det hviskades man och man emellan, att det nog blef frost under natten.
Men då hon bad, måste han ju följa... Och han ökade sina steg och låtsade springa och ansträngde sig att le på samma sätt som hon, men det var bara av artighet. Till sist sprang hon in i en boské av klippta häckar, och då hon kommit in, vände hon sig om och stack fram huvudet vid kanten av häcken och vinkade och log, och hon blinkade med ögonen på ett sätt, som Märta aldrig brukade göra.
Varför skulle du vara snål i sista ögonblicket? Din herre och man skulle eljest ha fått dricka din skål ur en silverbägare i marokängsfodral! Det där klädde dig inte, sköna Violet, såvida icke det var artighet mot den vackra Danskan, som förvred hjärnan på alla karlar den dagen. Och sedan Ariel!
Edmée gick raskare de få steg, som ännu skilde henne från de andra. Madame de Châteauneuf satt redan i vagnen och vinkade till henne. Louis stod vid vagnsdörren och hjälpte henne in med ceremoniös artighet. De tre herrarna stodo och sågo efter ekipaget, så sade Duroc: Det är en ståtlig brud han får sig, Châteauneuf. Och nu blir hon ju rik också.
Hon såg på honom med sina stora, svarta ögon, med denna blick, han aldrig vågade möta. Och så sade hon: Minns du när vi dansade som barn i dansskolan? Ja. Och du gav mig frimärken? Ja. Vill du se min frimärkssamling? Han nickade instämmande, av artighet. Han hade i verkligheten ingen lust att se på dem. Han hade lidit alltför mycket av både dem och Rose. Men han kunde ju alltid se på dem.
Varpå jag: Äro icke alla mänskor lika? Det borde du veta! Det var en tillrättavisning inlindad i en artighet, som förekom vidare behandling av ämnet. Vi skildes vid stranden, kallt, artigt, såsom nöjda med att skiljas. Hans båt var lastad med hundra tomma buteljer, bland vilka han skulle sitta. Lägg något över buteljerna! befallde han flickan som skulle ro.